Teaterpjäs: Boothbänken

BOOTHBÄNKEN

(Booth for sale)

Pjäsen om Oliver och Olivia O’Range och Frälsningsarmén

Huvudpersoner: Oliver O’Range är 95 år, böjd och krokig, gamlik, iklädd ljusblå frottémorgonrock med stora hål vid armbågarna. Släkten kom från Dublin 1856. Disponent för sitt företag som haft agenturen för Bugatti och en mängd andra bilar, motorcyklar och flygmateriel. Privatflygare med över 10.000 timmar och flera egna flygplan. God vän med Prins Bertil, kände Ettore, Jean och Roland Bugatti. Hugh Conway, den kände Bugatti-experten, besökte Oliver O’Range för konsultation och forskning i det ofantliga arkivet.

Olivia är 80 år, rödhårig och kraftfull – kallas för Lady Orange (engelskt uttal) – och f.d. mannekäng. Alltid elegant klädd. Hon kallar Oliver för Ollie. Han gillar inte det, för han tycker inte om Helan & Halvan. Hans favorit är Charlie Chaplin, speciellt i Easy Street, som Oliver kallar Devil Street. Eleonor är i 25-årsåldern och Robert ungefär 35.

Tid: I början av 2000-talet.

Plats: En i Göteborg belägen mycket stor gammal patriciervilla där paret bott i fyrtiofem år, sedan dom gifte sig. Dom har olika adresser, för huset ligger på en hörntomt. Olivia har fina adressen på stora gatan där huvudentrén och garageinfarten finns. Oliver har adressen på lilla okända gatan varifrån han också har egen ingång. Huset innehåller bl.a. en hiss som går från entréplanet upp till Bugattimuseet där den avskärmas något av bokhyllor, vidare till privata våningen med sovrum, och sedan upp till gästvåningen. Vridscenen är uppdelad i:

1. Olivers Bugattimuseum, d.v.s hans enorma bibliotek som rymmer en gammal bäddbar sovfåtölj, FOOT’S ADJUSTABLE REST-CHAIRS, The ’Library Lounge’ 1937, framför den öppna spisen som har en stor kopparbalja på var sida, fasta bokhyllor längs väggarna, biblioteksbord fullt med böcker, skrivbord med kokplatta, grön sammetssoffgrupp i spansk stil med schackbräde och pjäser, Bugattibil, Bugatti Royale-motor på fundament, Zenithmotorcykel, modellbilar- och flygplan, tiotusentals böcker, tidningar, broschyrer m.m.

2. Samma inredning används i stora salen i Frälsningsarméns högkvarter, med smärre justeringar, som t.ex. dörren och öppna spisen.

3. Köket i O’Rangeska palatset. Stort, fyrkantigt med ett väl tilltaget bord i mitten. Två diskbänkar, i var sitt hörn. Det ena för katter, det andra för människor. I motsatta hörnen skafferier att stiga in i.

4. Frälsningsarméns kontor. Används med diverse ändringar som

5. Snorenius’ kontor och

6. Advokatfirman H.A. Miltons kontor.

7. Olivias rum på Rogården.

Katterna är mjuka och mekaniska. Radiostyrda.

Personer:

Olivia O’Range, född Engelbrekt

Oliver O’Range

Robert, bokförläggare hjälper Oliver med memoarerna, och allt annat

Eleonor, reporter på TV-kanalen TVX

Hugo, Olivers och Olivias advokat

Kommendör Callhammar

Sara Callhammar, kommendörsfru

Förvaltningschefen Olle

Förvaltningschefens hustru

Myrchefen Laurentius Snödman

Michael Snorenius, Frälsningsarméns advokat

Advokat H.A. Milton, H.A. Miltons advokatbyrå

Rune Giering, (uttalas jiring), god man

Weissenburg, bilboksförfattare

kvinnlig TV-reporter

TV-fotograf

slumsyster

sköterska

födelsedagsgäster

frälsningssoldater

Första akten

Scen I : I huset: Bugattimuseet och köket; Oliver, Olivia, Robert.

Scen II : I huset: Bugattimuseet; Oliver, Olivia, Robert, Kommendören med fru.

Scen III : I huset: Bugattimuseet, Oliver 90 år; Oliver, Olivia, Robert, Eleonor, Kommendören med fru, Weissenburg, gäster.

Scen IV: I huset: Köket, Bugattimuseet, Oliver dör; Oliver, Olivia, Robert.

Andra akten

Scen I : I huset, efter begravningen; Olivia, Robert.

Scen II : Snorenius’ kontor; Kommendören, Snorenius.

Scen III : I huset, Frälsningsarméns brev; Olivia, Robert.

Scen IV : Frälsningsarméns högkvarter; Kommendören, Förvaltningschefen.

Scen V : I huset; Robert, Kommendören med fru.

Scen VI : Rogården; Olivia, Eleonor, Robert.

Scen VII : Advokatbyrån H.A. Miltons kontor; H.A. Milton, Giering, Robert, Sixten.

Scen VIII: Frälsningsarméns högkvarter; Kommendören, Förvaltningschefen.

Scen IX : Rogården, allt borta, Olivia ringer TV; Olivia, Eleonor, Robert.

Scen X : Olivia på Frälsningsarméns högkvarter; Olivia, Eleonor, Robert, Kommendören, Förvaltningschefen, frälsningssoldater, TV-folk: Kvinnlig reporter, fotograf.

Scen XI : Kommendören och Förvaltningschefen på kansliet, ivrigt konfererande med hög- kvarteret i London.

Scen XII : Olivia ensam kvar med katterna i O’Rangesalen på Frälsis; Olivia, Eleonor, Robert, slumsyster.

Första akten

Scen I

Kraftiga bankningar hörs. Oliver slår med käppen på hissdörren i Bugattimuseet, hans kombinerade bibliotek, arbets- och sovrum.

OLIVER: Olivia!!! Hallååå!!! Ah! [Muttrar för sig själv.] Att hon aldrig kan lära sej att sända ner hissen. Oliver vänder och går stödd på sina två käppar fram till ett skrivbord. Med en träskaftförsedd handkonservbrytare öppnar han långsamt och metodiskt en burk tonfisk i vatten. Katten Murre ser intresserat på, hoppar upp på skrivbordet och börjar slicka i burken när Oliver ställer fram den till honom.

OLIVER [med gnällig gammelmansröst]: Här, lille Murre, ska du få nåt som du tycker om. Det är inte vanlig kattmat som Olivia brukar köpa det här inte, det är finfin tonfisk som pappa Oliver har skaffat till dej, må du tro. Slicka du lite i burken medan jag letar efter telefonkatalogen. Den har väl Olivia slarvat bort, trots att jag otaliga gånger sagt till henne att använda sin egen. Men den har hon förstås också förlagt, för hon kommer ju aldrig ihåg var hon lägger saker och ting. [Petar med käppen i kartonger och pappersbärkassar och lyfter på kläder och tidningar. Allt finns i mängder i rummet.] Var är katalogen?! Jag får ringa Olivia och fråga. [Slår sakta med stela fingrar numret på sina gamla telefon med fingerskiva. Inget svar.] Var är hon nånstans? Hon har väl åkt och handlat efter frissan förstås. [Öppnar dörren och ropar.] Olivia! Oliiiviaaa!!! – Nä, jag får ringa Robert och fråga om numret.

Hissen går igång. Strax öppnas hissdörren och Olivia kommer ut i nylagd orangeröd hövålm.

OLIVIA [vresigt]: Vad gapar du efter! Du skriker ju så jag trodde du hade trasslat in käpparna i pyjamasbyxorna nu igen och ramlat omkull!

OLIVER [ynkligt]: Men kära Olivia, du vet ju hur dålig jag är. Jag måste upp i badrummet och ta mej ett hett bad innan Robert kommer. Och så kan jag inte hitta telefonkatalogen, jag måste ha tag i den för jag ska ringa Frälsningsarmén och dom blinda och bjuda dom på min nittifemårsdag.

OLIVIA [argt]: Har du inte ändrat testamentet än?! Vad är det för mening med att skänka detta [Slår ut med händerna.] till dom blinda – dom kan ju ändå inget se! Det räcker väl att Frälsningsarmén får sitt.

OLIVER: Och du ditt, he, he, he.

OLIVIA: Ja, det vill säga din halva! För jag ska ha min rättmätiga hälft! Så skriv om testamentet och riv äktenskapsförordet! Den här gången glömmer du inte mej, det säger jag dej!

OLIVER: Nej, nej, jag glömmer inte dej. Jag ska tänka på saken. Men du vet ju så väl att Frälsningsarmén ska ha huset som högborg och att dom ska sälja Bugattimuseet och silversamlingen och det kinesiska porslinet så att dom får pengar till sin verksamhet. Jag har ju inga pengar att ge dom.

OLIVIA: Var har du gjort av dom, då? Det ska du inte inbilla mej att dom är slut! Det säger du bara för att jag inget ska få!

OLIVER: Men älskade Olivia, för femtielfte gången: Dom är slut! Men jag vill att dom hemlösa ska få det lite bättre, för jag har bott så fint i hela mitt liv och dom har inte ens tak över huvet. Fast du har rätt, jag får väl skriva ett nytt testamente, för jag känner mej så dålig.

OLIVIA: Du bara ojar dej! Det är inget fel på dej, du är lat det är hela saken. Se bara på dina tänder hur du missköter dom! Tänk vad vackra dom var förut!

OLIVER: Ja, men kära Olivia, jag är ju snart hundra år, man…

OLIVIA: För det kan du väl borsta tänderna!

OLIVER: Jag borstar tänderna, men man kan väl inte begära att tänder ska hålla i evighet. Jaha, då ska jag ringa Frälsningsarmén, så får dom komma och spela på min födelsedag. Och sen ska jag ringa Hugo så får han komma hit och skriva ett nytt testamente

OLIVIA: Jag har ju sagt till dej att använda min elektriska, men du är ju så enveten!

OLIVER: Elektrisk tandborste… Jag vill inte ha kärnkraft i munnen. Watten till tandborstning ska komma från kranen och inte från vägguttaget. En människa ska väl kunna borsta sina tänder själv utan att anlita kraftbolagen!

OLIVIA: Den köpte jag för jag fick tennisarm av allt borstandet, men så har jag bra tänder också!

OLIVER: Åja, jag har väl fått betala en del av dom…

OLIVIA: Och du ska komma ihåg Kjell och Marie och Inga-Lill och dom som har hjälpt dej. Men inte den där Robert som har börjat springa här och ska ha reda på allt. Honom berättar du minsann allting för, men jag får aldrig reda på nånting! Han vill bara lura av dej huset!

OLIVER: Men Olivia lilla, han är ju här för att hjälpa mej med mina memoarer, då måste han ju få reda på saker och ting, det förstår du väl. Han är ju journalist. Och så är han flygare också.

OLIVIA: Flygare, skulle det göra honom speciellt trovärdig? Vingla omkring bland molnen helt i onödan och skrämma fåglar!

OLIVER: Memoarerna ska vara färdiga på min nittifemårsdag, det är ju bara några månader till dess. Vi måste få arbeta i lugn och ro, och då måste han vara här så han kan gå igenom mina arkiv. Han vill inte ha huset, han vill bara att jag bildar en stiftelse så att huset och Bugattimuseet och alla samlingarna bevaras för framtiden

OLIVIA: Ah, det är väl inget att bevara! Jag litar inte på honom. Du berättar alldeles för mycket.

OLIVER: Ja, ja. Men var är telefonkatalogen? Jag måste ju ha tag på numret till Frälsnings-armén så jag kan boka en orkester.

OLIVIA: Du tänker bara titta på dom unga flickorna som sjunger och spelar, jag vet nog hurdan du är. Men det blir inget med det, dom får skicka dom gamla tanterna bara.

OLIVER: Men tjusiga karlar är väl välkomna, he, he, he. Var är nu telefonkatalogen?

OLIVIA: Ring nummerbyrån.

OLIVER: Det kan jag väl inte göra, dom har ju höjt priset så hutlöst. Det har stått i tidningen att pensionärerna inte kan ringa längre, för dom kan inte se texten i katalogen och dom har inte råd att ringa nummerbyrån.

OLIVIA: Men det har du.

OLIVER: Nej! Det har jag inte! Jag har inga pengar, har jag ju sagt.

OLIVIA: Var har du gjort av dom, då? Det är klart du har pengar. Du har alltid haft pengar.

OLIVER: Nej! Jag har inga pengar!

OLIVIA: Var är dom, då?

OLIVER: Du har handlat upp dom. Du är ju ute med bilen vareviga dag och handlar mat för ett helt regemente! Men vi är bara två, och vi äter nästan ingenting. Du är ju köpgalen!

OLIVIA: Jag måste väl åka dit där det är billigast, för jag får ju inga pengar!

OLIVER: Du köper kattmat och öppnar burkarna och ställer dom halvfulla överallt och öppnar nya varenda gång det ska matas. Vi har ju bara Murre och Sessan och Sussie, men du köper foder till en hel kattfarm.

OLIVIA: Och du då, med dina duvor och råttor! Här får jag köra miltals för att köpa havre i stora säckar till lägsta pris för att du alltid tycker det är för dyrt i påsar som normala människor köper! Fast dom köper det ju inte till råttorna, förstås…

OLIVER: Duvorna är så många så dom har svårt att hitta mat på vintern.

OLIVIA: För det måste du väl inte mata dom på sommarn!

OLIVER: Jo, det måste man allt, annars hittar dom inte maten på vintern.

OLIVIA: Du har alltid svar på allting, dej kan man ju inte diskutera med! Och råttorna?! Du matar ju dom också! Grannarna lägger ut råttgift för att bli av med dom där lopphögarna, men du matar dom och låter dom bo hos dej.

OLIVER: Ja, det ska grannarna ge tusan i! Det är djurplågeri! Jag ska anmäla dom för polisen.

OLIVIA: Och dom kommer att anmäla dej för Hälsovårdsnämnden! Mata råttor! I en gammal Bugatti till på köpet. [Skakar på huvet.]

OLIVER: Det är synd om mössen, dom har det svårt när det är kallt och fruset. Och det är inte bilen dom äter på, maten dom får skulle vi ha kastat i alla fall. [Dörrklockan ringer.] Det är Robert som kommer, du kan väl öppna.

OLIVIA: Man är piga här! Det har jag alltid varit, det var därför du gifte dej med mej! Nu åker jag ner till Varberg och stannar där! Så du vet det! Och så river du äktenskapsförordet! Annars tar jag ut skilsmässa! Så kan du gifta dej med Robert! [Pang i dörren.]

Robert kommer upp. Oliver skiner som en sol.

OLIVER: Hej, Robert! Välkommen!

ROBERT: Hej! Hur mår disponenten i dag?

OLIVER: Det är förbaskat dåligt ska jag säga dej, Robert. Och Olivia bara bråkar.

ROBERT: Jo, hon verkade lite irriterad när hon öppnade. ’Jaså, det var du. Oliver sitter där uppe och väntar. Han är mer inresserad av dej än av mej numera’, sa hon och vände på klacken. Men hon är allt rar ändå.

OLIVER: Nja.., jag vet inte det. Mamma varnade mej för att gifta mej med henne. ’Oliver’, sa hon, ’om du gifter dej med Olivia så kommer du att få det mycket svårt när du blir gammal.’ Och det har jag fått. Och hovmästaren på Grand Hotel, min gamle vän, hade bara en kommentar när han hörde att jag skulle gifta mig med Olivia: ’Fröken Engelbrekt är en mycket besvärlig gäst. Antingen är det för varmt, eller för kallt, eller så är det för sött eller för salt.’ Och så har det varit. Men, men, det kunde vara värre; man får vara glad för varje dag man får hänga med.

ROBERT: Det blir många dar till! Efter nittifemårsdan ska ju disponenten åka till Weimar och fira jubileet av första flygningen.

OLIVER: Ja, det vore verkligen roligt att få komma dit en gång till.

ROBERT: Disponenten var ju så ung när disponenten började flyga, var det ingen som protesterade? Vad sa föräldrarna?

OLIVER: Dom var väl lite oroliga. ’Oliver’, sa pappa, ’tänk på att en flygares liv inte är längre än en flugas.’ Och mamma sa när jag skulle ut och flyga: ’Var nu försiktig, lille Oliver, flyg sakta och lågt, och luta inte i svängarna.’

ROBERT: Och genom att följa det rådet så kommer disponenten att fira sin hundraårsdag!

OLIVER: Ja, och då ska jag köra Formel 1. Då ska du se att Bugatti har en bil med där! Jag ringde chefen för nya Bugatti och sa att det nog skulle ligga en hel del PR i att en gammal Bugattiförare kör Formel 1 på sin hundraårsdag. Det skulle nog kunna ge en slant.

ROBERT: Säkert!

OLIVER: Ah, Robert, vill du lägga in en brasa i spisen? Men kan du först tömma kattbaljorna och hälla sågspånen i en bärkasse som står där, en sån där i papper. Du ser om katterna har gjort nåt i baljorna. Så skölj dom i kallt vatten i diskhon i serveringsrummet. Använd inget diskmedel! Och så tar du konservburken som ligger i bärkassen med sågspån uppe på diskbänken, och häller ett par burkar i baljorna som ligger på tork till vänster om vasken. Om du sen går ner i källarn så kan du skära till en kartong i lagom stora bitar, det ligger en mattkniv på bänken. Ta en telefonkatalog också. Och så fyller du ett mjölkpaket med flis och häller på spillolja upp till kanten, så att vi får en ordentlig bomb. För det kan vara lite svårt att få fyr på sågspånen med kattpinket.

ROBERT: Jaha.., ja, jag ska försöka komma ihåg allt, annars får jag fråga.

OLIVER: Det är en sak till; jag ser att det är mycket aska i spisen. Om du tar en kasse och fyller den med tomma kattmatsburkar, det står såna i skåpet under grovdiskbänken i köket, och kommer in hit, så ska jag visa hur du ska göra.

ROBERT: Javisst. Robert hämtar kasse och burkar och följer instruktionerna efter hand som Oliver förklarar.

OLIVER: Lyft ur burkarna, och så tar du dom en och en och drar dom försiktigt i askan så dom blir fulla, och så ställer du dom sakta, sakta i kassen. För det får inte komma in nån aska i rummet; den flyger så lätt omkring om man är oförsiktig. Ta med dej vedhämtaren också när du går, och ta upp lite ved i den, av det som ligger under taket vid muren. Men skaka veden ordentligt så det inte kommer med några gråsuggor, för dom ska leva dom också. Robert tar med sig kassen och hämtar brasingredienserna. Oliver instruerar.

OLIVER: Ställ kassen med kattskiten till vänster, och så tar du några av tidningarna där i kopparbaljan och lägger till höger.

ROBERT: Ska jag knyckla ihop sidorna?

OLIVER: Nä, du bara lägger dom där, och så lägger du telefonkatalogen ovanpå. Så lägger du några vedträn i mitten och ställer bomben ovanpå, intill bärkassen. Så tar du fotogenkannan där i den andra kopparbaljan och häller upp spilloljan i konservburken som står där på spiskanten. Och så häller du oljan över alltihopa, så ska du se att det tar sig.

Robert tänder en tändsticka och sätter till. Det flammar upp.

OLIVER: Sätt dej ner. Du har dina papper med dej, ser jag. Men vi tar väl en kopp kaffe först. Sätt du på kaffekitteln. Du kan brygga på, där i filtret, på det gamla kaffet, två mått till bara så blir det bra.

ROBERT: Kaffe är disponenten bra på, det har jag märkt.

OLIVER: Jo, jag är utbildad kafferostare. Min pappa hade ett kafferosteri på Kronhusgatan i Östra Nordstan och han ville att jag skulle ta över det. Men jag ville flyga i stället; jag tyckte det var roligare. Man är ju sån när man är ung. Fast det tycker jag i och för sej fortfarande…

ROBERT [kommer med kaffet och en tekopp, Old Willow]: Här kommer amatörkaffe!

OLIVER: Det blir nog bra, du kan hälla upp. Till första ringen. Och grädde till den andra.

ROBERT: Socker?

OLIVER: Du kan ta Bugattisockret i skåpet där borta, den grå asken. [Robert tar fram asken som det står SUCRE MOLSHEIM på, och lägger i två bitar. Oliver vevar med handen för att Robert ska fortsätta. Han lägger i en till och ser på Oliver.] Ta du ett par till. [Robert lägger i.]

ROBERT [sätter sig i fåtöljen på Olivers vänstra sida och tar fram sin mapp med anteckningar]: Hur var det med Ettore Bugattis hatt? Disponenten skriver att han hade trekantiga hål i den?

OLIVER: Ja, det var för ventilationen av huvet när det var varmt.

ROBERT: Såg disponenten hatten?

OLIVER: Javisst! Han hade den ju på sig när vi träffades, många gånger. Ah, Robert, innan vi fortsätter, du skulle inte vilja leta fram telefonkatalogen och slå upp Frälsningsarmén? Olivia tjatar, så jag får ändra testamentet. Jag ska ta och ringa Hugo.

ROBERT: Har disponenten funderat på det här med stiftelse som vi pratat om?

OLIVER: Jag ska tala med Hugo om det när han kommer ner från Stockholm, så får… [Telefonen ringer. Oliver lyfter sakta på luren och makar den tillrätta mot örat.] O’Range. – Sotheby’s? Goddag, goddag, direktörn! – Direktörn ringer för att höra om jag lever fortfarande, förstår jag. – Å, [Ynkligt.] det är dåligt, jag kan inte gå längre. – Det är höfterna, dom är utslitna. – Operera? – Jo, men det är dyrt, och jag har inga pengar. – Nä, dom är slut. Alltihop. Olivia är så dyr, hon bara handlar hela dagarna. Men säg, [Skärpa i affärsmannatonen.] direktörn, om Sotheby’s får ensamrätt på försäljningen av all min egendom, kan man då tänka sig att jag får låna, låt oss säga, en miljon; det finns ju värden här, som direktörn vet, för många, många miljoner. Bara min stora Rubens är värd stora pengar. Och så finns här ju fyra Bugatti. – Ja, en miljon, självfallet utan amortering. Allt får dras från nettot av försäljningen sedan när jag är död. – Ränta? Jo, men den får också dras när jag är borta. – Inte troligt? Ja, men direktörn har ju så bra kontakter med huvudkontoret i London, så det blir nog inga problem! – Ja, tack då för att direktörn hade vänligheten att ringa. Adjö, adjö. [Oliver vänder sig mot Robert med ett brett leende och lägger försiktigt på luren. Dörren öppnas och Olivia kommer in.] Jaha, det var ett bra samtal. Dom har sprungit så mycket här, både Sotheby’s och Christie’s, så det kan vara på tiden att dom gör lite nytta också.

OLIVIA: Vad håller ni på med?! Jag får aldrig veta nåt. Vem pratade du med?

OLIVER: Det var Sotheby’s som ringde.

OLIVIA: Dom bara ringer och springer här, men dom säljer ju aldrig nåt! Du får väl säga till dom, Ollie! Men nu är frågan vad vi ska ha till middag.

OLIVER: Vi kan väl ta det vi hade i går, det finns nog köttbullar kvar. Och potatismos. Det är gott. Med mycket sås.

OLIVIA: Men jag vill inte äta samma mat i två dar. Nä, nu åker jag och handlar. Jag kanske köper en pizza.

OLIVER: Men älskade Olivia, du har ju just varit och handlat.

OLIVIA: Ja, men det hindrar väl inte att jag åker ut igen, det är ju ingenting som passar dej!

OLIVER: Men pizza är väl ingen mat. Jag äter ju allting. Rör ihop nåt. Eller ta köttbullar… Och potatismos på pulver, det är du ju bra på!

OLIVIA: Röra ihop nåt! Ska du säga som aldrig kokat ett ägg ens en gång! Du med ditt evinnerliga matmosande, du är väl ingen barnunge, heller!

OLIVER: Men det är ju gott…

OLIVIA: Om bara fru Andersson hade kunnat komma, men hon skulle hälsa på sin dotter. Det kunde hon väl göra nån annan gång! Jag behöver ju hjälp här om jag ska hinna med allt!

OLIVER: Men lilla vän, du har väl inte mer att göra än du hinner med, det ska du väl inte behöva be fru Andersson att göra.

OLIVIA: Då får du köpa en diskmaskin! Det har jag sagt till dej så länge!

OLIVER: En diskmaskin… Det är ju bara två tallrikar och två glas när vi har ätit, det behöver du väl inte en hel maskin till!

OLIVIA: Du är snål, det är hela saken!

OLIVER: Snål?! Jag? Jag har ju lagt ner en förmögenhet på dej! Vad skulle du göra utan mej?!

OLIVIA: Utan dej? Det ska jag tala om för dej: Jag skulle klara mej alldeles utmärkt utan dej, men du skulle inte klara dej en dag utan mej! Du skulle svälta och torka in och och dö av ditt sjukliga Joakim von Anka-syndrom! [Oliver skakar på huvet.] Men jag, jag skulle ut och resa och roa mej och och träffa unga stiliga karlar. Inte såna som du… Och så skulle jag skriva mina memoarer och berätta vilken snåljåp du är!

OLIVER: Det kommer du inte att ha råd med! För du har inga pengar. Och inga får du heller. Inte av mej i alla fall. Blir det ingen mat?

OLIVIA: Jag åker nog och köper en kebab.

OLIVER: Kebbabb? Vad är det för något? Kan man inte få nån riktig mat i det här huset nu för tiden?

OLIVIA: En burk köttsoppa kan jag värma. Och så ost och kalkon i skivor, det köpte jag på Hemköp. Men jag glömde bröd, så jag får åka till Dahls.

OLIVER: Ja, men gör det då, älskling. Men glöm inte glasögonen.

OLIVIA: Jag glömmer inga glasögon!

OLIVER: Jo, men du kunde ju ha dom på dej när du kör. Jag tyckte det skrapade lite när du svängde in på gården.

OLIVIA: Jag behöver inga glasögon när jag kör bil! Jag ser perfekt!

OLIVER: Men du är ju blind på ena ögat och har grön starr på det andra, och du tar aldrig dina ögondroppar.

OLIVIA: Vad ska jag ta dom dropparna för när jag ser bra?!

OLIVER: Men älskade Olivia, din ögonläkare har ju ordinerat dom för starren!

OLIVIA: Läkare?! Dom begriper ingenting. Och det gör inte du heller, förresten.

OLIVER: Nä, nä, men kom inte hem med ett ihjälkört barn mellan spjälorna i grillen.

OLIVIA: Jag har varit tävlingsförare, jag kan köra bil! Det är mer än man kan säga om dej som var tvungen att sälja måsvingemercan för att du inte ens kunde ta dej in i den! Men du behöver komma ut och åka, vi kan väl ta en tur i morgon? Om det blir fint väder så dricker vi kaffe vid Lygnen.

OLIVER: Ja, det ska bli roligt. Vi tar min bil, så kan Robert köra. Om nu [Vänder sig mot Robert.] förlagsredaktörn kan undvara några timmar?

ROBERT [utan entusiasm]: Jo, visst…

OLIVIA [argt]: Nähä! Det går inte! Jag kan inte sitta i baksätet, då ser jag inget. Då ska jag sitta fram!

OLIVER: Men kära Olivia, det vet du väl att jag inte kan sitta där bak med mina ben, jag kommer ju inte in där.

OLIVIA: Då tar jag min egen bil!

OLIVER: Men är det inte onödigt att köra i två bilar när vi bara är tre som ska åka?

OLIVIA: Annars åker inte jag med!

OLIVER: Ja, ja, vi får väl se i morron.

OLIVIA: I morron ska jag be min bror komma hit så jag får en vettig människa att tala med. Här finns ju bara bildårar och flygfånar som pratar en massa strunt och håller ihop emot mej!

OLIVER: Din ohängde bror kommer inte innanför dörren här, så mycket du vet det! Jag förstår inte hur du kan vara släkt med en sån ohyvlad slusk.

OLIVIA: Hur ska jag kunna ändra på det? Och det vill jag inte heller, för det är inget fel på min bror. Du är sur för att han säger emot dej! Och det gör han rätt i. Min bror talar med mej, till skillnad från din bror i Amerika som inte har talat med dej på femti år!

OLIVER: Det är ju för att hans gläfsmops till käring sätter upp honom mot mej! Men bara för att min bror i Amerika inte talar med mej så är han ingen ohederlig slusk som din!

OLIVIA: Nä, men du är det!

OLIVER: Va?! Jag? Det är ju min bror som…

OLIVIA: Nä då, det är inget fel på din bror, det är dej det är fel på! Du lurade honom på arvet! Det är därför han avskyr dej så till den milda grad så han inte ens vill ligga i samma grav som du, trots att ni O’Rangear envisas med att trängas hela släkten i den där lilla kryptan. Det är ju perverst som ni håller på! Men det är er sak. Jag tänker i alla fall inte ligga där och knô.

OLIVER: Vad är det du dillar om? Jag har inte lurat min bror! Jag kan väl inte hjälpa att pappas fastighet steg i värde efter att jag köpt ut honom.

OLIVIA: Det kunde du visst! Du sålde huset till underpris till dej själv, via den där bulvanen! Och sen sålde du till överpris till byggmästaren som kastade ut alla hyresgästerna och lyxrenoverade fastigheten.

OLIVER: Men när vi åkte till Dior sen och köpte ett lass kläder till dej, då klagade du inte på rutten affärsmoral! He, he. Men det är väl inte förbjudet att göra bra affärer! Jag är ju affärsman, precis som pappa, det är min natur och ingenting att göra åt. Men för det kan vi väl ligga tillsammans, älskade Olivia?

OLIVIA: Varför ska vi göra det när vi är döda när vi inte gör det nu? Nä, jag tänker verkligen inte ligga hos dej i den där benhögen! Det kan du göra, men inte jag!

OLIVER: Var ska du ligga då?

OLIVIA: Det är inte aktuellt för mej att ligga nånstans. Det ska jag bestämma sen när du är död. Nu åker jag och handlar.

OLIVER: Du kan väl köpa jordnötsringar till mej [Tar en rund småkaksburk, Fortnum & Mason, från biblioteksbordet bakom sig och öppnar locket med sina stela fingrar.] för det är inte mycket kvar. Får jag bjuda på en av dom sista? [Olivia tar några, Robert tar en.]

OLIVIA: Nu går jag, så kan ni sitta här med era hemligheter! [Smäller igen dörren.]

OLIVER: Bry dej inte om henne, det går över sen. Du skulle inte vilja titta i köket om det ligger en katalog där?

ROBERT: Jo. Så får vi väl jobba lite, jag har en del att uträtta hemma sen.

OLIVER: Det ska vi göra. Men du stannar väl och äter med oss?

ROBERT: Det hinner jag nog inte…

OLIVER: Jodå, då blir Olivia nöjd.

ROBERT: Det tror jag inte…

OLIVER: Jo, om du bara går ner på gården och hjälper henne med kassarna när hon kommer tillbaka så lugnar hon sig snart. Robert går ut och kommer tillbaka med katalogen.

ROBERT: Den låg vid Olivias telefon. Men det kanske är för sent att ringa Frälsningsarmén, klockan är över sex.

OLIVER: Det är aldrig för sent för den nödställde att ringa Frälsningsarmén. Vill du slå upp numret?

ROBERT: Ska se här i Gula sidorna… [Bläddrar fram numret.] 434244.

OLIVER [lyfter luren och slår numret]: Fyra…tre…fyra…två… fyra…fyra. [Väntar.] Nää, dom är väl ute och skramlar med bössorna. Ja, ja, varje liten skärv kan komma till nytta. Jo, nu hörs det nåt. – Hallå? God dag, detta är Oliver O’Range, skulle jag kunna få tala med divisionschef Harman? – Inte? Men det gäller en orkester till min 95-årsdag. – Har ni ingen Harman? Var är han då? – På Frälsningsarmén. Men jag har ju ringt Frälsningsarmén! – Är ni Svenska Frälsningsarmén? Men det är väl klart att det är svenska Frälsningsarmén jag ringer till! – Är Svenska Frälsningsarmén inte Frälsningsarmén? – Så ni är inte den riktiga Frälsningsarmén då? – Också riktig? Jaha. Men det är inte er jag ska ringa till, utan den riktigt riktiga? – Den ursprungliga? – Den internationella? Inte den svenska? – Den svenska internationella? – Jaha, ja tack då. [Lägger på.] Konstigt, jag måste ha slagit fel. Det var tydligen en utbrytargrupp. Hur är det riktiga numret?

ROBERT: Jaså, finns det en sån? [Tittar i katalogen.] Jo, det finns både Svenska Frälsningsarmén och Frälsningsarmén. Har jag aldrig hört talas om. Riktiga Frälsningsarmén har inte sitt nummer på Gula sidorna. Underligt. Står på Rosa… Det är 102940. Oliver ringer igen.

OLIVER: Är det Frälsningsarmén? – Kan jag få tala med divisionschef Harman? [Till Robert, hållande för lurens talmikrofon.] Jo, han är tydligen inne. – Hallå? Är det divisionschef Harman? Detta är Oliver O’Range. – Jo, tack, det är ganska dåligt, jag kan inte gå längre. – Nä, inte alls. – Ja, det är mycket besvärligt. Jo, skulle ni vilja komma hit på fredag? Nu när jag är så dålig så ska jag skriva om mitt testamente, och det är några saker jag vill diskutera med Frälsningsarmén. – Det var snällt. Då säger vi det, klockan tre. [Lägger på.] Det var bra det, då får jag ringa Hugo också…var är han nu, han är nog på landet…vad har han för nummer dit… Det är mobilen.., öh.., jag ringer nog lite senare, ifall han är ute nu… Vad var det du ville veta?

ROBERT: Jo, Jean Bugatti körde ju ihjäl sig 1939, och du skriver att han körde omdömeslöst. Så det var ingen tillfällighet?

OLIVER: Nä, han körde dåraktigt, det kunde bara sluta på ett sätt. Det sa jag till Ettore där nere i Molsheim många gånger.

ROBERT: Han var tydligen kompis med Leopold av Belgien?

OLIVER: Ja, han körde också som en galning. Och så körde han ihjäl den underbara drottning Astrid. I en Packard. Hade han kört Bugatti den gången så hade det aldrig hänt.

ROBERT: Varför det?

OLIVER: Det gick ju inte att jämföra väghållning och bromsar på en Buggati och en Packard! Bugattin var ju helt överlägsen.

ROBERT: Och så var det det här med Sk 10 Tiger-Schwalbe.

OLIVER: Det var pengar under bordet! Svenska flygvapnet ratade Lynxmotorn, som var standard, för en Walter som var mycket tyngre, så planet flög som en kråka.

ROBERT: Är disponenten helt säker på detta?

OLIVER: Utan minsta tvekan!

ROBERT: Och GV 38:an och Götaverken…

OLIVER: Pengar under bordet! Wallenberg ville inte att Götaverken skulle göra flygplan, för där hade han inga intressen, utan han såg till att det blev SAAB i stället. Dörren öppnas och Olivia kommer in.

OLIVIA: Jag köpte en fiskgratäng på Willys, så jag gör i ordning den nu. Ska Robert stanna och äta?

ROBERT: Öh…

OLIVER: Han ska hem i ett ärende. Men du kommer väl tillbaka sen och äter med oss?

ROBERT: Nja.., det hinner jag nog inte…

OLIVER: Jodå, det hinner du [Grimascherar menande åt Robert.] Cyklar du i dag?

ROBERT: Nä, jag går i dag.

OLIVER: Du kan ta Olivias bil så går det fortare.

OLIVIA: Han kan väl ta din bil, lika gärna!

OLIVER: Nä, han får inte köra med gröna bilhandlarskyltar utan mej. [Vänder sig till Robert.] Ta du Olivias bil; du kanske har några gamla tidningar hemma som du kan ta med dej? Så får jag lite att elda med sen.

ROBERT: Ja, då sticker jag då.

OLIVER: Du kan väl bara hjälpa mej upp ur stolen först. [Robert hjälper till.]

ROBERT: Ja, hej då!

OLIVER: Hej. Och kör försiktigt!

Det går en stund. Oliver står och telefonerar.

OLIVER: Jaså, förlagsredaktörn är hemma redan! Jo, Robert, jag ska ringa Hugo, men jag har så svårt att se siffrorna i katalogen. Du skulle inte vilja ringa upp honom och be honom ringa mej? Du har väl en katalog där i närheten? Det är mobilnumret. Han är på sitt ställe i Roslagen. – Ja, det var snällt. – Kör du nu? – Det var bra, det.

Robert är snart tillbaka. Oliver står vid telefonen.

OLIVER: Hej, Robert. Hugo har inte hört av sej. Ringde du honom?

ROBERT: Javisst. Hans fru sa att dom åt middag, men han skulle ringa när dom ätit färdigt.

OLIVER [skakar på huvet]: Då ringer han inte. Han väntar på att jag ska ringa, för han är så snål. Han går omkring i sin konfirmationskostym fortfarande.

Olivia kommer in.

OLIVIA: Ska jag sätta på maten nu?

OLIVER: Är inte den klar?

OLIVIA: Jag kan inte sätta på ugnen! Det brukar ju fru Andersson göra! Jag förstår inte varför du inte köper en ny, den här gamla kan ju explodera vilken dag som helst! Den har ju stått här i över fyrti år!

OLIVER: Det är inget fel på spisen. Dom har ändrat på gasen, men jag har låtit justera brännarna.

OLIVIA: Det är ugnen det gäller. Tändstickorna är för korta!

OLIVER: Du har ju den elektriska tändaren. Låt bara gasen strömma ut ordentligt först.

OLIVIA: Och bli gasförgiftad! Du skulle allt må då! [Smäller igen dörren, från utsidan.]

OLIVER: Ah, Robert. Gå ut till Olivia och hjälp henne med ugnen så lugnar hon sej snart. [Sätter sig mödosamt i sin patentstol.] Robert går ut i köket som är fullt av disk på alla bänkar, tänder ugnen och skjuter in fiskgratängen. Olivia sätter honom i arbete, för hon vill ha sällskap. Och vill inte att Oliver ska ha det, för hon är svartsjuk på honom för alla hans vänner.

OLIVIA [sträcker fram en kattmatsburk]: Kan du öppna denna? Robert försöker med Röda Klara som sitter ovanför diskbänken.

OLIVIA: Den fungerar inte. Du får ta en av Ollies handdrivna; det ligger såna överallt. För Ollie vill inte köpa nån ny Klara. Det blir för dyrt, säger han.

ROBERT [letar fram en konservöppnare med träskaft]: Här är en. Värst vad den var slö.

OLIVIA: Precis som Ollie! Han sköter inte kattbaljorna. Det luktar. Men det märker inte Ollie, för han har inget luktsinne.

ROBERT: Det var konstigt.

OLIVIA: Inte för Ollie. Han är född sån. [Öppnar en skafferidörr.] Jag tycker det drar från ventilerna i skafferierna, kan du stänga dom lite, tror du? Det står en stege inne i den vänstra. [Robert fixar det.]

ROBERT: Då hämtar jag Oliver.

OLIVIA: Han sover väl som vanligt. Robert går in till Oliver som sover framför brasan. Men vaknar när Robert harklar sig lite diskret.

ROBERT: Maten är klar.

OLIVER: Det ska smaka gott. Då ska jag bara ta mej upp ur stolen. Om du håller mej i handen så ska det nog gå bra. Dom går ut i köket. Oliver hasar försiktigt med hjälp av käpparna och sätter sig på sin plats med ryggen åt spisen.

OLIVIA [till Robert]: Vill du se om gratängen är klar?

ROBERT [öppnar ugnsluckan]: Den ser blek ut…

OLIVER [skiner upp]: Då kan jag ta köttbullarna i stället, dom duger åt mej! Värm dom i en kastrull, bara.

OLIVIA [torrt]: Vad ska råttorna äta i natt, då?

OLIVER: Dom kan få min gratäng… [Oliver får köttbullarna och potatismoset som värmts upp med lite mjölk. Han mosar köttbullarna och rör ihop med moset och massor med lingon till en oidentifierbar röra. Dom äter. Äntligen.]

ROBERT [till Oliver]: Flög disponenten utanför Sverige också?

OLIVER: Jadå, många gånger.

ROBERT: Vart då?

OLIVER: England, Tyskland, Frankrike bland annat.

ROBERT: Vart då i Frankrike? Paris?

OLIVER: Jadå. Och Rivieran. Vi flög ner till Jack Sangster ibland och var med på hans lustjakt.

OLIVIA: Vad då för gangster?

OLIVER: Sangster!!! Hör du inte? Jack Sangster!

OLIVIA: Du talar ju så otydligt. Annat var det förr när du hade dina tänder kvar.

OLIVER: Jag har tänder, det är du som hör illa.

OLIVIA: Det är väl inte så konstigt sen doktor Spärman hällde syra i örat på mej.

ROBERT: Syra i örat? Det låter inget vidare.

OLIVIA: Nä, det var det inte heller. Han skulle skölja hörselgången, men glömde att spä ut syran. Det gjorde så ont så jag trodde huvet skulle spricka. Men jag satte dit honom! Och skadestånd fick jag!

OLIVER: Men ingen hörsel…

ROBERT: Hur var det med Sangsters lustjakt?

OLIVIA: Åh, Jack! Det var en gentleman, det! Och rik! Han ägde hela BSA-koncernen! Kommer du ihåg, Ollie, när vi var på nakenbadarön! Den låg mitt ute i Medelhavet, och…

OLIVER: Den låg inte mitt ute i havet, den låg vid kusten.

OLIVIA: Den låg mitt ute i havet, vi åkte ju båt dit! [Oliver skakar på huvet.] Där gick alla utan kläder. Tanterna skumpade i backarna och brösten hängde och slängde långt upp på axlarna på dom.

OLIVER: Alla var inte nakna. Han i tidningskiosken hade byxor för han ville inte få trycksvärta på sej.

ROBERT: Det var inte dåligt att ha en lustjakt i Medelhavet. Hade han fler kända gäster?

OLIVER: Jadå, den var mycket användbar vid stora affärer. Det ingick ofta i uppgörelsen att Jacks affärspartners fick använda yachten [Uttalas ’jåtten’.] nån vecka eller så. Och så var det pengar under bordet.

ROBERT: Har disponenten några exempel på sådana affärer?

OLIVER: Många! [Myser.] Alla stora affärer görs upp på det viset. Se bara på Bofors i Indien. Och på Jas. Nä, tiderna förändras inte så mycket. Pengar är alltid pengar. Olivia reser sig och går till djurdiskbänken mittemot spisen snett bakom Oliver. Robert reser sig också, ställer tallrikarna i människodiskhon bakom Olivias stol och sätter sig igen.

ROBERT: Har disponenten själv gjort nån sån affär?

OLIVER: Neej. [Skakar sakta på huvet.] Aldrig. Olivia rycker till och stirrar på Oliver.

OLIVIA: Hur var det med silvertackorna som du flög i Doven från det gamla militärflygfältet i England? Och som vi lossade på flygplatsen i Varberg och körde i tre bilar till nysilverfabriken Aurora! Var dom inte svarta?!

OLIVER: Nä, älskade Olivia, dom var alldeles vita… Något oxiderade kanske…he, he. Men inte kolsvarta som Rothschilds.

OLIVIA: Nä, nån Rothschild är du sannerligen inte! Och du hade inte varit den du är heller om inte jag hade hjälpt dej att låna pengar när du skulle utvidga firman. Du hade aldrig fått fram så mycket om inte jag hade använt mina kontakter.

OLIVER: Nä, nä… [Vaggar med huvet.]

OLIVIA [ställer en konservburk på köksbordet framför Oliver]: Här! [Hon sätter sig.]

OLIVER: Jaaså, konserverade päron! Det är gott det.

OLIVIA: Det är dom bästa, dom är kinesiska. Jag köpte dom på Hemköp.

OLIVER: Jaha, har du varit där också i dag? Ja, en flitig myra släpar många strån till sin stack på en dag.

OLIVIA: Ja! Jag får minsann göra allting, handla och bära hem, medan du bara sitter där framför brasan och latar dej. Om du inte sover. – Är det någon som har hört att Ginger Rogers är död?

OLIVER: Vem?

OLIVIA: Den gamla filmstjärnan, som dansade. Ja, hon hade ju inte världens vackraste ben, men hon var söt. På sitt sätt.

OLIVER: Jaså, har hon dött?

OLIVIA: Nä, men om nån hade hört det så hade hon ju det. [Oliver skakar uppgivet på huvet och ser menande på Robert.] Hon var svårt sjuk och så gick hon med i nån religiös sekt och ville inte ta några mediciner.

OLIVER [torrt]: Då är hon nog död. [Slevar i sig.] Dom äter upp desserten.

ROBERT: Tack så mycket för maten, det var verkligen gott! [Reser sig, går bort till diskbänken för att diska.]

OLIVER [viskar till Robert]: Inget diskmedel! Och spara matresterna.

OLIVIA [reser sig och säger högt]: Ta ordentligt med diskmedel så det blir rent!

OLIVER [viftar avvärjande med händerna och viskar]: Nej, nej, nej! Inget diskmedel! Det är giftigt! Robert trycker snabbt diskborsten mot diskmedelsplastflaskans topp och får tillräckligt med diskmedel på borsten för att ta bort fettet på tallrikarna. Diskar färdigt.

ROBERT: Då går jag nu. Oliver börjar blinka och gestikulerar med handen åt Robert att sätta sig. Olivia går in i det högra skafferiet. Robert sätter sig.

OLIVER [viskar]: Vänta lite, Olivia åker snart upp.

OLIVIA: Vad säger du?! Du får tala tydligare!

OLIVER: Jag säger bara det att Robert får hjälpa mej in i Bugattimuseet.

OLIVIA: Jaha, jag åker i alla fall upp till mej en stund.

ROBERT: Ja, godnatt då. Olivia reser sig, går mot dörren bakom Robert, snubblar på en reva i linoleummattan framför spisen bakom Oliver och är på väg att falla. Robert hinner upp från stolen och fångar henne.

OLIVIA: Det var bra gjort! Jag hade fallit pladask annars. Tack, Robert.

OLIVER [torrt]: Du får se dej för. Du har ramlat flera gånger förut. Det är bäst du låter undersöka dej, det måste vara nåt fel på balansen.

OLIVIA: Felet är att du är så förbaskat snål så du inte har råd att laga golvet! Jag har sagt till dej tusen gånger! Och du har ramlat du också!

OLIVER: Jag ramlade för att käppen fastnade i remmen på din handväska som du slängt på golvet, och…

OLIVIA: Jag hade inte slängt den på golvet! Du rev ner den med råttskålen när du haltade förbi!

OLIVER [fortfarade lika kolugnt]: Du har dej själv att skylla helt och hållet, för revan åstadkom du när du envisades med att dra fram spisen för att göra rent bakom.

OLIVIA: Bakom, det är väl vad du är! Godnatt! [Går ut, ska just stänga dörren.]

OLIVER: A, Robert, kan du tömma kattbaljorna? Jag har så…

OLIVIA [sticker in huvet igen]: Det kan Ollie göra!

OLIVER: Men kära Olivia, det vet du väl att jag inte kan! Jag kan ju knappt gå längre för mina höfter.

OLIVIA: Det är inte för dina höfter, det är för att du är så snål! Jag körde dej upp till Stockholm för att min gamle vän doktor Efraim skulle operera dej. Men du vände vid disken när du fick höra vad det kostade. Hade han fått operera så hade du varit frisk nu!

OLIVER: Men Olivia, hör på mej: Jag är ju 95 år, det är en orimlig tanke att jag ska vara lika pigg som en ungdom. Som du… [Flinar i mjugg.] Och så var det inte alls för kostnaden. Och inte vid disken. Det var när jag var inne hos Efraim. Han kunde inte garantera till hundra procent att operationen skulle lyckas och att jag inte skulle få några men i hjärnan, av narkosen till exempel. ’En operation är alltid ett allvarligt ingrepp på en människa’, sa han. Det var därför jag inte lät honom söva ner mej och skära i mej. Då har jag hellre ont i benen och är klar i huvet.

OLIVIA: Du är sjåpig, det är hela saken! Jag har minsann opererat mej många gånger och aldrig fått några men!

OLIVER [mumlar]: Du kanske inte vet om det, kära Olivia.

OLIVIA: Vad sa du!!! Jag hör nog!

OLIVER: Jag sa bara att man kanske inte vet om det efteråt.

OLIVIA: Och du menade mej! Jag ser allt att du sitter och ger menande blickar åt Robert!

ROBERT: Jaha, då går jag, då.

OLIVER: Ah, Robert, vill du hjälpa mej på fredag och släppa in Frälsningskommendören? Och om du vill köpa lite cider på vägen hit. Och jordnötsringar.

ROBERT: Visst. Hej då!

OLIVIA: Och jag då?! Det kan väl jag göra! Eller ska Robert ersätta mej i allt?! Han vet ju mer om dej än vad jag gör!

OLIVER: Men kära Olivia, du ska ju vara värdinna!

OLIVIA: Vad ska det vara bra för?! Ni klarar er ju så bra utan mej, du och Robert. Jag åker till Varberg i morron! [Smäller igen dörren.]

OLIVER [skakar på huvet]: Du vill inte ta matresterna och kattmaten i burkarna som Olivia glömt där borta på bänken och lägga det i en rostfri skål till mössen? Det är synd om dom nu på vintern. Och så ställer du skålen i framsätet på brevlådan.

ROBERT [fyller skålen]: Är det inte synd att använda en sån gammal fin bil till att mata möss i?

OLIVER: Dom är vana vid det, mössen. Ja, möss och möss, det är väl råttor egentligen. Det var grevinnan Sporre som hade den gula Bugattin. Hon kunde verkligen växla en Bugatti! Hennes man köpte den av mej 1932. Men jag ska låta göra i ordning den. Så kan vi ställa en annan bil där till mössen.

ROBERT: Vad då för en?

OLIVER: Jaa… En annan Bugatti till exempel, he, he… [Myser.]

ROBERT: Ja, hej då!

OLIVER: Är det så att du har nån tom mjölkförpackning hemma så kan du väl ta med den i morron. Och några gamla tidningar också, om det finns.

ROBERT: Javisst, det ska jag göra. Hej! [Dröjer i dörren.]

OLIVER: Det var snällt. Och om hittar du några pinnar på vägen så ta med dom också. Allt som brinner är välkommet.

ROBERT: Jag ska göra vad jag kan.

OLIVER: Det är bra. Gå nu försiktigt så du inte råkar ut för några busar på vägen.

ROBERT: Ja, hej då! Scen II Robert kommer upp till huset före klockan två på fredagen, med cider, Fernet Branca, jordnötsringar, tomma mjölkpaket, tidningar och pinnar att elda med från parken intill. Oliver sitter framför öppna spisen i Bugattimuseet.

ROBERT [till Oliver]: Här är cidern. [Ställer fram en magnumflaska.] Och Fernet Brancan.

OLIVER: Det var bra, det. Blir man dålig i magen så är det bara Fernet Branca som hjälper.

ROBERT. Och cognac mot värken.

OLIVER: Just det.

ROBERT: Inga värktabletter?

OLIVER: Absolut inte! Läkemedelsindustrin och deras köpta läkare vill bara förgifta folk. Efter att dom ruinerat en. Nä, vill man ha skallen i behåll så är cognac det enda som hjälper.

ROBERT: Är Olivia i Varberg?

OLIVER [skakar på huvet]: Nä, hon kom inte iväg. Olivia blir aldrig färdig. Hon har inte stigit upp än.

ROBERT: Men hon är ju värdinna.

OLIVER: Ja, hon kommer väl ner. Du skulle inte vilja göra i ordning brasan. Om du tömmer kattbaljorna i en papperskasse och tar hit den och lite tidningar så lägger vi vedträn bredvid och häller flygolja över, så får vi en fin brasa när Frälsningsarmén kommer. Det ringer på ytterdörren.

ROBERT: Nu kommer dom!

OLIVER: Ja, släpp in dom och säg till Olivia sen, innan du tar kattbaljorna. [Robert öppnar och visar in Kommendören och hans fru i biblioteket.]

OLIVER [reser sig upp med hjälp av Robert]]: Välkomna!

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: God dag, disponent O’Range! Det här är min fru Sara.

SARA CALLHAMMAR: God dag, disponenten!

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Det är en stor ära för oss att få träffa en så berömd man!

OLIVER: Var så goda och slå er ner här framför brasan. Robert kommer snart med förfriskningar. [Robert är på väg ut när Olivia stiger ur hissen, flott klädd.]

OLIVIA [viskar]: Det ringde. Var det dom?

ROBERT: Ja. [Går ut.] Olivia gör entré i Bugattimuseet med ett stort leende. Går fram till Kommendör Callhammar och sträcker fram handen. [Denne reser sig och hälsar artigt. Frun reser sig också och hälsar.]

OLIVIA: Välkomna till O’Rangeska palatset! Så roligt att ni kunde komma! Hur går det för Armén nu för tiden?

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Jo tack, det går mycket bra!

OLIVIA: Jaså, jaha… Ja, annars hade ju min man och jag tänkt att testamentera en del av vår förmögenhet till Frälsningsarmén, men om det går bra för er ändå, så…

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Åh, Frälsningsarmén behöver alltid bidrag! Tyvärr [Deltagande, med huvet på sned.] så finns det fortfarande alltför många nödlidande på vår jord. Vi är verksamma i över hundra länder, så vi tar emot alla pengar vi kan få!

OLIVIA: Alla pengar? Av vem som helst?

KOMMENDÖREN: Jadå, pengarna kommer alltid till stor nytta för dom behövande.

OLIVIA [kvittrar flirtigt]: Jaa, ändamålen helga medlen, Kommendören! [Oliver skruvar på sig.]

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Ha, ha; nja, det kan man kanske inte säga. Men det är det ju inte frågan om i det här fallet!

OLIVIA: Naturligtvis inte! Nä, nu lämnar jag er att diskutera med min man. Det var så trevligt att få träffa er! [Sveper ut.]

OLIVER: Jag skulle tro att Frälsningsarmén blir väldigt glada om ni får det här fina huset?

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Ja, givetvis! Det vore en fantastisk gåva!

OLIVER: Jo, jag vill mena det! He, he, he. Här finns värden för många miljoner!

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Jag är överväldigad! Det skulle bli den största enskilda gåvan i Frälsningsarméns historia här i Sverige! Men kan disponenten verkligen tänka sej det?

OLIVER: Jag har funderat i dom banorna. Men ni ska ha det som högkvarter i Göteborg, det är ett absolut krav!

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Jaha… Nu har vi ju ett högkvarter… Det skulle vi få flytta hit då, menar disponenten?

OLIVER: Ja, annars blir det inget av. Detta är ett mycket ståtligt hus.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Jo, det är helt enastående, det förstår jag. Jag ska diskutera det här med mina medarbetare. Annars finns det ju många andra användningsområden för en sådan här praktbyggnad.

OLIVER: Nej, det ska vara högkvarter, det är ett villkor. Så har jag skrivit i testamentet. Ett absolut villkor!

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Vi ska naturligtvis undersöka detta mycket noga. Det här är ju ett så underbart och unikt ställe, detta palats, så det vore väl ett helgerån att ha kontor här! Man kunde kanske tänka sej att ha det som representation och bostad för dom högsta officerarna?

SARA CALLHAMMAR: Ja! Det vore väl en fin lösning!

OLIVER: Nej, det är inte vad jag har tänkt mej.

SARA CALLHAMMAR: Men det skulle ju vara ett högkvarter om högsta cheferna bor här, och tar emot besökare och gäster. Och naturligtvis skulle Generalen bo här när han kommer till Sverige på besök!

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Vi ska självklart inte utesluta att högkvarteret kan flyttas hit. Men kan man inte tänka sej en formulering där disponenten trycker på att det ska vara högkvarter, till exempel som en önskan? På så vis blir ju en alternativ användning tänkbar.

OLIVER: Nja… Ja, jag ska tänka på saken. Kanske det blir dom blinda i stället. Jag har sett så mycket i mina dar, och dom har ingenting fått se.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR [avvärjande]: Nej, men självklart ska vi använda huset till ett representativt ändamål och skapa något mycket fint av det. O’Rangeska palatset blir pärlan i Frälsningsarméns fastighetsbestånd! Juvelen i tiaran…eh.., i diademet! [Eggar upp sig när han tänker på alla miljonerna och antikviteterna.] Kronorna på.., jag menar Kronan på verket! Kronjuvelen i…

OLIVER: Livlinan i frälsarkransen, kanske? He, he.

Scen III

Nittiofemårsdagen. Robert kommer in i Bugattimuseet med det första exemplaret av Olivers memoarer och möter Olivia som ståtar i full gala.

ROBERT: Hej, Olivia! Hur står det till?

OLIVIA [surt]: Det är bra. Hur är det själv?

ROBERT: Jodå, det är mycket bra; jag har med mej det första exet av Olivers memoarer. [Visar boken.]

OLIVIA: Ollie, who’s he? Han har väl inget märkvärdigt gjort som det är nåt att skriva om.

ROBERT: Men det är en mycket fin bok.

OLIVIA [kastar en blick på boken]: Jaha, den ser ju bra ut. Men det är väl ingen konst att skriva memoarer. Det ska jag också göra när jag får tid.

ROBERT: Vad bra! Då ger jag ut dom!

OLIVIA: Det får vi väl se om du får. Robert går in till Oliver som sitter framför brasan i Bugattimuseet bland uppvaktande gäster, bl.a. Kommendören från Frälsningsarmén med fru.

OLIVER [skiner upp]: Välkommen, förlagsredaktörn!

ROBERT [skojar]: Förlagsdisponent kallar jag mej numera! Goddag, disponentkollega! [Tar i hand.]

OLIVER: Jo, det är en fin titel, det!

ROBERT: Ja, och nu gör jag skäl för min disponenttitel, för i dag har jag per ilfrakt fått hit den här! [Håller fram boken.] Handbunden för disponentens räkning! Har den äran! [Överlämnar memoarerna. Allmän applåd! Oliver är som ett barn på julafton. Robert går runt och hälsar.]

OLIVER: Tack, Robert! Det här är den finaste present jag fått nån gång! [Bläddrar, lyfter på skyddsomslaget, myser.] Det är verkligen en praktbok! Det är inte många som har åstadkommit en sån!

ROBERT: Nä, det kommer att bli ett standardverk för flygare och Bugattivurmare!

OLIVER: Ja, det kan du ge dej på! [Ser på Robert.] Du får ursäkta att inte Olivia är med nu, men hon har inte stigit upp än.

ROBERT: Jag mötte henne när hon steg ur hissen, så hon är redan på gång.

WEISSENBURG [kommer fram till Oliver]: Ingen brådska, klockan är ju för sjutton bara fem! I det här huset har det alltid varit sena vanor!

OLIVER: Weissenburg, käre vän! Har du kört hela vägen från Molsheim? Hur åkte du?

WEISSENBURG: I din gamla Merca, förstås! Måsvingen.

OLIVER: Ja, där gjorde du allt ett kap, jag skulle aldrig ha sålt den.

WEISSENBURG [skrattar och klappar Oliver på axeln]: Din gamle räv, det är inte för inte som du fått epitetet silverfoxen! Du såg nog till att inte förlora på affären, om jag känner dej rätt! Och det blev ju en Bugatti till i samlingen, av mina pengar!

OLIVER: Jaa.., en Bugatti kan man alltid ha användning för.

WEISSENBURG: Det tror jag säkert. Du kanske behöver en brevlåda till Olivia också. Har den äran, bäste Oliver! Får jag överlämna min senaste Bugattibok till dej, vederbörligen signerad!

OLIVER: Hjärtligt tack, käre Weissenburg! En gammal Bugattiförare kanske är nämnd i boken?

WEISSENBURG: Naturligtvis är du det, Oliver. På varenda sida, med förskönande idolbilder!

OLIVER: Jag vill mena det! Olivia sveper in.

OLIVER: Välkommen, Olivia! Ju senare på dan desto vackrare folk!

OLIVIA [ser på Robert]: Det vet jag inte om jag vill hålla med om… [Går runt och hälsar. Vänder sig mot gästerna.] Jag vill gärna säga några ord på min mans högtidsdag nu när alla är samlade. Det är roligt att se att Ollie fortfarande har vänner. [Ger Oliver en sarkastiskt leende blick.] Nu har Ollie och jag varit gifta i fyrtiofem år! [Applåder.] Bröllopsfesten hade vi här när vi flyttade in i huset på Ollies – inte min! – femtioårsdag. Tänk vad åren går. Och Ollie han hänger med ännu. [Han får ännu en blick.] En anekdot från vår långa [Ger Oliver en blick till.] tid tillsammans vill jag gärna berätta. Ja, det har ju hänt så otroligt mycket så det är svårt att välja, men vad jag kommer att tänka på så här spontant är en av gångerna när Ollie och jag var i Molsheim med Måsvingen.., det var innan vi gifte oss.., ja, det var ju också en historia: Vi skulle ha gift oss långt innan vi flyttade in här, men Ollie tyckte det skulle bli för dyrt med två fester, så vi sköt på det så länge så att vi inte hann bli färdiga före hans femtiårsdag. Så vi gifte oss i smyg efter inflyttningen i en liten kyrka nånstans på landet; jag la aldrig namnet på minnet. Men jag kommer ihåg att kyrkvaktmästarn och hans älskarinna var bröllopsvittnen. Ja, hur som helst, var var jag? Jo, när vi kom ner till Bugattifabriken då på femtitalet så skulle ju Ollie leta efter gamla bildelar, och då hittade jag en stege vid ett skjul där och klev upp på loftet och sökte bland en massa bråte. Där låg broschyrer som jag tog med, bland annat, och en liten korgstol, ett förarsäte, mycket gammalt. ’Det hade Ettore när han provkörde bilar’ sa Roland Bugatti, vår gamle vän, en stilig karl! Och här är stolen! [Lyfter upp den från golvet bredvid Olivers stol och visar den stolt.] Det var den gången han bad Ollie visa runt ett busslass amerikaner i fabriken, för det fanns ingen där som visste så mycket som Ollie, och som hade känt Ettore. Eller hur, Ollie?!

OLIVER [nickar och tjostar]: Jo, jo. 

OLIVIA: Jag fick stolen och den tog jag med mej till hotellet i Molsheim, Hotel de la Gare, och nu står den här så att Ollie kan titta på den och drömma sig tillbaka till flydda tider, innan jag var född… Ja, och när jag kom till hotellet så följde inte Ollie med, för han skulle väl skruva i motorer. Ja, vad han gjorde lägger jag mej inte i, det är hans sak, men jag hade förfärligt tråkigt, så jag satte mej i baren med en drink. Vid ett bord längre bort satt en snygg kvinna och såg åt mitt håll. Först trodde jag hon tittade på den tjusige hovmästarn som servade mej, men sen kom han med ett kort från henne där hon undrade om jag ville komma över till hennes bord. Det kunde jag väl göra. ’Hon är en mycket känd sångerska här i Frankrike’, sa hovmästarn. Hon var mycket trevlig och efter en stund frågade hon om jag ville följa med upp på hennes rum. Jag misstänkte inget, men sen när hon försökte kyssa mej där på rummet och fingrade på knapparna i min blus så gav jag henne en sittopp och gick ner i baren igen. Det var ingen slumsyster, det inte! Åja, jag har nog träffat sådana också, för den delen; dom är inte alltid Guds bästa barn. Men nu ska vi inte gå in på det. Kommer du förresten ihåg, Ollie, när jag hade hjärnhinneinflammation och var ensam här i huset och du var ute och flög nånstans som vanligt?

OLIVER: Ja, ja…

OLIVIA: Jo, då ringde jag Frälsningsarmén i min förtvivlan för jag hade en huvudvärk som inte var av denna världen och mina väninnor var bortresta, och släktingar har jag inga här i Göteborg, för jag är ju från Halmstad, och då svarade en satmara där på Frälsningsarmén att ’Nä, det kan inte vi göra för vi har ingen personal för sånt’. – ’Ja, men jag betalar naturligtvis vad det kostar, och jag behöver bara få hit lite mat och få bytt i sängen, för jag är nästan medvetslös’, sa jag, men det hjälpte inte, hon var benhård! Nåväl, jag fick ordna det själv, i alla fall. Ja, det var historien om Ettore Bugattis stol. Då tar vi våra glas och höjer dom till en skål för Ollie och utbringar ett fyrfaldigt leve: Han leve! Hurra! Hurra! Hurra! Hurra! [Applåder; lite tveksamma från Frälsningskommendören med fru.]

WEISSENBURG: Lite mer cognac, Oliver? [Tar ner en av födelsedagscognacsflaskkartonger-na från raden på spiselhyllan och halar upp en flaska.] Hur går det med Type 49:an? Har Sagobert skickat nån cognac till din födelsedag? [Häller upp.]

OLIVER: Tackar! Jajamensan! Det kommer en låda från Frankrike varje månad numera med prima Karl Martell.

WEISSENBURG: Ska han betala hela Bugattin i cognac?

OLIVER: Nä, men en del. Tusen buteljer ska jag ha.

WEISSENBURG: Men inte kan du väl dricka upp alla dom?

OLIVER: Nää, jag dricker bara upp en i veckan själv, och så bjuder jag på en. Det blir hundra om året, så dom räcker i tio år. Och på min hundrafemårsdag får Sagobert köpa en Bugatti till!

WEISSENBURG: Du har då en förmåga att göra märkliga affärer!

OLIVER: Fantasifulla, skulle jag vilja säga.

WEISSENBURG: Ja, en fattig författare har mycket att lära genom att studera dej. Skål, Oliver! Må vi höja många kupor tillsammans i framtiden!

OLIVER: Skål, Weissenburg! Skål, Olivia! Och skål allesammans! [Alla skålar.] Ja, på en sån här stor dag får man allt ta ett extra smakprov! Man ska väl inte köra Bugatti i kväll, tänker jag. Om nu inte Olivia får för sig att jaga franska skådespelerskor på Hotel de la Gare i Molsheim, förstås! He, he.

OLIVIA: Var inte för säker, Ollie. Med en Bugatti skulle jag säkert få tag i en snygg karl!

OLIVER: Ja, med en Bugatti skulle jag få tag på en ung kvinna. Det har jag fått förr, som bekant! Fast det var ju fan så länge sen, förstås! [Ser på Olivia.] He, he, he. Scen IV När Robert kommer står Olivia i köket med en kattmatsburk som hon inte kan få upp med handöppnaren.

ROBERT: Hej, Olivia, hur står det till med dej och Oliver?

OLIVIA: Jag kan inte få upp burken, och så är här för kallt. Kan du sätta upp pannan?

ROBERT [ser på väggtermometern]: Här är 25 grader…

OLIVIA: Ja, där ser du, det är alldeles för kallt! Vill du öppna burken också?

ROBERT: Javisst. [Får burken och öppnaren.]

OLIVIA: Det var snällt av dej.

ROBERT [öppnar burken och lämnar över den]: Varsågod. Jag går bara in till Oliver först, innan jag går ner i pannrummet.

OLIVIA: Oliver? Det är väl ingen fara med honom. Oliver ligger i sin patentstol i Bugattimuseet när Robert kommer in.

OLIVER [mycket svagt]: Det var bra att du kunde komma så tidigt i dag, Robert. Jag känner mej inte alls bra.

ROBERT: Nä, jag förstod det när disponenten ringde. Hur är det?

OLIVER: Ja, det är fan så dåligt. Men man kan inte begära så mycket vid min ålder. Allting har ett slut. Jag vill att du läser igenom testamentet och säger vad du tycker. Och så ska vi tala om kungens säten.

ROBERT. Ja, naturligtvis. Jag ser att disponenten är dålig; ska jag ringa efter ambulansen eller doktorn?

OLIVER: Nej, nej! Jag åker inte till sjukhuset, för då kommer jag inte levande hem. Vi ska tala om det när du läst testamentet.

ROBERT: Men jag kan ringa doktor Steen, så han får titta på disponenten.

OLIVER: Nej, jag vill inte det. Då börjar han bara tjata om att ta mej till sjukhuset. Testamentet ligger på bordet här. [Visar med handen.] Men du kan väl tända brasan först. Jo, du måste se till så att kungen får sin pappas framsäten från Type 46. Det var dom Prins Gustaf Adolf och Sibylla satt i när dom åkte på bröllopsresa.

ROBERT: Ja, det lovar jag. Dom vill han förstås gärna ha.

OLIVER: Det var den finaste Bugattin av alla jag haft. Sorgligt att jag måste skrota den under kriget.

ROBERT: Men disponenten har ju en nästan lika dan cabriolet, också med Neuss-kaross, och som också varit kunglig.

OLIVER: Jo, men som Hemingway sa till Lars Norrman när han jämförde deras tjurfäktningsböcker: ’Två pärlor kan vara precis lika, men det är ändå inte samma pärla.’

Robert tänder brasan, tar testamentet och börjar läsa.

ROBERT: Disponenten har valt formuleringen ’uttrycklig önskan’ om att Frälsningsarmén ska ha huset som högkvarter. Varför inte villkor?

OLIVER: Det kan ju tänkas att dom kan finna på en bättre användning, dom antydde det. Ett representationspalats inte bara för Göteborg, utan för hela Sverige – eller kanske Skandinavien! Dom har ju lovat att göra något bra av huset.

ROBERT: Men om dom säljer det?

OLIVER [blir aningen upprörd]: Frälsningsarmén?! Nej, nej! Det gör dom inte! Fattas bara! Det här fina huset! Vem som helst på jorden skulle ju bli glad för detta venetianska palats! Och det märkte jag att dom blev också. Nä, det hade dom sagt i så fall; det är ju ärliga människor i Frälsningsarmén. Men vi ska ta det här med begravningen också. Ah, vill du värma lite kaffe.

ROBERT [medan han värmer kaffet]: Det står inget om begravningen i testamentet.

OLIVER. Nej, det är därför du ska lyssna noga på mej, och hjälpa Olivia sen så att det går rätt till. Hon har en förmåga att röra till saker och ting.

Robert häller upp kaffe till Oliver och sig själv och ställer fram kakor från Fortnum & Mason på ett fat.

ROBERT: Var så god!

OLIVER: Tackar! Sätt dej. Jag vill som sagt inte under några omständigheter in på sjukhus. Skulle jag bli medvetslös och dom ändå kör mej dit och jag dör där, då ska ska jag transpor-teras hit igen sen när jag är död, för man ska komma hemifrån till begravningen. Så gjorde Ann-Ida Broström och så ska man göra. Kistan ska stå i nedre hallen och vara svept i svenska flaggan. Jag ska ligga på lit de parade i tre dagar ifall jag skulle vara skendöd, för jag vill inte riskera att bli kremerad levande. Sedan ska jag köras härifrån till Vasakyrkan på en av dom vackra likvagnarna som ska dras av fyra hästar. Detta är ovillkorligt och får icke ändras! Skulle Olivia sätta sej på tvären så hänvisar du bara till det här samtalet. Gillis Begravningsbyrå är också vidtalad. Liksom Hugo, min advokat. Så det ska nog gå bra.

Olivia kommer in.

OLIVIA: Hallå. Vad gör ni?

OLIVER: Vi dricker kaffe och talar om döden.

OLIVIA: Du ska då alltid skämta, men det gör man inte om så allvarliga saker. Vad ska vi ha till middag? Jag ska åka och handla. Ska vi ha torsk? Hemköp har fina filéer som är färdigstekta och bara till att värma.

OLIVER: Nej, kära Olivia, jag är inte hungrig. Jag är så trött, jag ska sova lite. Men åk du och handla. Det behövs väl kattmat.

OLIVIA: Du äter för lite, det är därför du är så trött! Och du [Vänder sig till Robert.] tutar inte i Ollie en massa griller om stiftelser! [Går ut.]

OLIVER [allt svagare]: Får jag bjuda redaktörn på ett glas cognac?

ROBERT: Ja, tack. Vill disponenten ha lite också?

OLIVER [talar mycket svagt och långsamt]: Nej, tack. Men vill du ta pläden och lägga över mej, för jag tycker här är kallt. [Robert hämtar pläden, och lägger ved på brasan.] Tack. [Robert sätter sej med cognacsglaset i handen.] Det är inte så dåligt att ha fått fylla nittifem. Jag tänker ofta på mina gamla kamrater som inte blev gamla alls. Dom flesta flög ihjäl sej. Under andra världskriget var det hemskt, må du tro. Trots att vi inte var med i kriget så flög ett femtital unga pojkar ihjäl sej varje år, en i veckan. Och jag kände många engelska, tyska och franska flygare som blev nedskjutna. Sympatiska pojkar allihop. Men det finns en mening med allt, även om vi inte kan förstå det. Det finns en högre makt som bestämmer, och det kan vi inte göra något åt. Allt är förutbestämt. Man ska göra sitt bästa, alltid arbeta hårt. Men hur det går, det avgör inte vi. Och inga gudar heller. Vidskeplighet har styrt människan i alla tider. Jungfrufödsel! [Skakar på huvet.] Och att Jesus dog på korset och återuppstod! Han dog inte på korset, han hann inte dö av törst, utan togs ner innan, redan samma kväll. Man varken  kvävs eller törstar ihjäl så fort. Det var inte meningen med korsfästelsen, meningen var att man sulle lida länge tills man dog av törst.. Han gömdes i sin grav i tre dagar och sen reste han tillbaka till sitt kloster i norra Indien som han kommit ifrån. En intressant man, hypnotisör. Men ingen gud. Bara en vanlig ovanlig människa. [Är tyst ett ögonblick.] Robert, vill du tända vaxljuset ovanför spisen? Och släcka i taket. [Robert gör så.] Nä, vi är små, vi människor. Och inte alls ensamma som vi tror. Det finns mycket liv i rymden. Tror du att vi har haft besök av utomjordingar?

ROBERT: Nej.

OLIVER: Nä, dom bor nog alldeles för långt bort, dom skulle inte hinna hit. Men man kan aldrig vara säker. Dom kanske inte alls har samma tidsfaktor som vi. Kanske ett år för dom är som tusen för oss. Men bor dom en miljon ljusår bort så är dom väl bra gamla när dom kommer hit, även om dom kör fort. [Ser på Robert.] Du har hjälpt mej så mycket, Robert. Du ska veta att jag är oändligt tacksam för det, så jag vill att du ska få ett minne efter mej.

ROBERT: Tack!

OLIVER: Hur lång är du? Du är väl som jag.

ROBERT: Kanske…

OLIVER: Då passar nog min kamelhårsulster dej. Det är mycket fin kvalitet. Jag köpte den före kriget, och jag har haft stor glädje av den. Den vill jag att du ska ha.

ROBERT: Tack, disponenten. Det var en fin gåva. Jag ska verkligen slita den med hälsan!

OLIVER: Det var bra det. Är den lite maläten så är det bara att lämna in den på S:t George’s herrskrädderi på Vasaplatsen, så lagar dom den billigt. Hälsa från mej bara. Nä, nu ska jag sova lite. [Drar filten om sig.] Elden falnar. Robert ser på sin gamle vän. Några minuter förflyter. En suck hörs från Oliver.

ROBERT [med viskande röst]: Disponenten..? [Reser sig och ruskar försiktigt Oliver i axeln.] Disponenten! Oliver! Robert rusar ut i köket. Olivia kommer just in med en kasse i handen.

ROBERT: Olivia! Jag tror att Oliver håller på att dö!

OLIVIA: Jaså. Vad springer du här ute för då?! Gå in till Ollie om han behöver hjälp!

ROBERT: Ja… Jag ska ringa doktor Steen. [Ringer, får tag i doktor Steen.] Hej, det är Robert. Jag är hos Oliver nu och jag tror att han håller på att dö! – Kommer du med en gång? Det var bra. Hej då. [Lägger på. Rusar in till Oliver och ser på honom. Rusar ut till Olivia igen.] Jag tror att Oliver är död, Olivia. Du får väl gå in till honom.

OLIVIA: Vad ska jag därinne att göra om han är död? [Robert stirrar förstummad på henne.]

Andra akten

Scen I

Olivia i elegant dräkt och Robert i kostym står i Olivers Bugattimuseum efter begravningen.

OLIVIA: Det var en fin begravning Ollie fick, tycker du inte det, Robert? Den är han säkert nöjd med.

ROBERT: Ja, han visade ju vem som fortfarande bestämmer, när strömmen gick mitt under biskopens minnesord över honom, just som han talade om Olivers religiösa sida.

OLIVIA: Nä, det hade han sannerligen ingen! Men tur för biskopen att han hade Ollies memoarer att läsa ur. Så kom dom till nån nytta. Sorgligt av stiftet att släpa dit den nye biskopen som inte visste ett dyft om Ollie. Vad var det för fel på gamle Rask? Även om han är pensionerad så kunde han väl begrava Ollie ändå! Jag är ju pensionerad sen femton år, och jag fick minsann klara av det! [Stryker över Olivers patenterade sovstol med handen.] Stackars Ollie, vad du fick lida på slutet. Det är blodfläckar på lakanet fortfarande.

ROBERT: Ja, han började få liggsår, för han låg ju så mycket den sista tiden.

OLIVIA [argt]: Jag sa ju till honom att han inte skulle lata sej jämt, men han var så enveten och skulle bara ligga och ruva i den här hemska patentstolen och prata med dej om memoarerna. [Lugnare.] Ja, ja, en fin begravning var det i alla fall. Frälsningsarmén var där och spelade. Men jag hade förstås väntat mej att kommendören skulle vara där också, så förtjusta som han och hans fru verkade vara i Ollie när dom var här och fick reda på att dom skulle få ärva. Men, men, Ollie fick som han ville och vackert lät det ju.

ROBERT: Nja, det var väl det enda han fick igenom, då, för på lit de parade fick han ju inte ligga!

OLIVIA: Nä, det är väl klart! Skulle jag bo här i huset med ett lik! Aldrig i livet! Draperad i svenska flaggan… [Skakar på huvet.] Hur skulle det se ut. Han var väl ingen kung, heller! Men urnan stod i pannrummet i tre dar, i alla fall.

ROBERT: Tillsammans med katten…

OLIVIA: Ja, det är klart att han skulle ha Murre hos sej!

ROBERT: Jo, det var ju alltid nåt. Men han fick inte åka vacker likvagn genom stan, dragen av hästar.

OLIVIA: Det får väl vara nån måtta! Ibland undrar jag om Ollie hade storhetsvansinne…

ROBERT: Hur fick du begravningsentreprenören att ändra på proceduren? Oliver hade ju talat med Gillis.

OLIVIA: Jag sa bara till honom att här ska det inte vara nån cirkusuppvisning, inte, utan vi ska ha en sober och vacker högtid. Min man ska inte bli utskämd inför hela svenska folket för att han hade en massa konstiga griller när han inte var riktigt frisk i sin arma skalle. Och passar inte det så finns det andra dödgrävare som gärna åtar sej årets största begravning i stan. Sen sa inte han nåt mer. Ja, då är det väl bara att vänta på att Frälsningsarmén ska börja ränna här och hjälpa mej, som Ollie trodde! Konstigt ändå att dom inte skickade någon från Stockholm, det är ju ändå dom som har ärvt.

ROBERT: Dom var visst på nån skandinavisk konferens, hörde jag. Det stod om det i tidningen. Kommendören var fotograferad.

OLIVIA: Stod det något om Ollie och arvet?

ROBERT: Nä, inte ett ord.

OLIVIA: Ja, jag väntar mej ingenting, och jag behöver ingenting heller, för den delen. Men det hade ju varit roligt om dom åtminstone beklagat sorgen.

ROBERT: Dom hör säkert av sej.

OLIVIA [ser allvarligt på Robert]: Du är alltid så optimistisk och tror alla människor om gott.

ROBERT: Jo, men det måste man väl göra? Annars blir det svårt att leva.

OLIVIA: Du är lycklig du som kan vara sån. Men jag har ju varit med om ett och annat, så jag vet vad människor går för när det kommer till kritan. [Med den vanliga ironin.] Det är inte mycket! Och nu sitter vi här, du och jag. Så dej kan jag lita på, det vet jag. När Ollie dog så var det också bara du som var här, hela kvällen sen dom hämtat honom, trots att det var midsommarafton och du var bortbjuden. Och sen har du varit här varenda dag och hjälpt mej. Jag har talat med banken och jag sa till direktören att nu när dom är boutredningsman så ser dom till att du får lön för ditt arbete här i huset!

ROBERT: Äh.., det gör jag gärna ändå.

OLIVIA: Nä, det ska du inte göra! Man ska ha betalt för det man gör, det sa alltid Ollie. Och det kan Frälsningsarmén gott betala när dom ärver så mycket. Det har ju varit en del misshälligheter oss emellan, Robert, men det låter vi vara glömt nu. Ska vi inte ta och öppna en flaska champagne?! Hämta en i Ollies vinkällare så tar jag fram glas! Olivia kommer med glasen och Robert med champagnen och en brevbunt som han lägger på Olivers bord. Dom sätter sig i fåtöljerna bredvid bordet.

ROBERT [korkar upp med sedvanlig smäll och häller i glasen så det skummar]: Jag tog med posten också.

OLIVIA: Det var bra; jag såg att den hade kommit. Det är säkert kärleksbrev – nu är man ju i cirkulation igen!

ROBERT [höjer glaset]: Det skålar vi för!

OLIVIA [slår sitt glas mot Roberts och ler]: Skål! Nu ska vi läsa testamentet! Ordentligt. [Öppnar ett stort kuvert.] Och se vad Ollie egentligen menade. Jag har tittat i det, men det står inget om äktenskapsförordet. Och Hugo säger att det inte är rivet. Men vad får jag då? Äger jag ingenting? Kan jag bo kvar här? Kanske du kan få ut mer av det här än jag? [Räcker över testamentet.]

ROBERT [läser]: Ja, alltså, du får ju en miljon i pengar, och så får du bo kvar i huset så länge du vill. Och det ska betalas av Frälsningsarmén på så sätt att inventarierna dom ärvt ska säljas så att utgifterna för huset kan betalas. Det står: ”Likvider som kan komma att inflyta på grund av försäljning av i boet ingående egendom skall av banken placeras i första hand på sådant sätt att min hustru erhåller en säker och god avkastning.”

OLIVIA: Vad betyder det?

ROBERT: Att du bor gratis här till dödagar. Det är ju ditt hem! Både enligt testamentet och lagen så sitter du i orubbat bo, så det är upp till dej om och när något ska säljas. Och vad. Sen äger du ju mycket i huset. Och så står det, att om du inte vill eller kan bo kvar i huset så ska Frälsningsarmén skaffa dej en annan bostad där du ska bo kostnadsfritt. För då har dom ju sålt huset och Olivers ägodelar och har gott om pengar som dom kan förränta.

OLIVIA: Men kan jag inte sälja saker i mitt eget hem?!

ROBERT: Inte om dom är Olivers. Du kan bara sälja dina egna. Och då gäller det att du är vaken när bouppteckningen görs, så att dina grejer verkligen skrivs på dej!

OLIVIA: Ja, här finns ju allt det jag hade med mej hit. Och så massor av saker som jag fått av Ollie.

ROBERT: Jo, det är klart, så är det ju i alla hem, det kommer ingen att betvivla.

OLIVIA [stridslystet]: Nä, det hoppas jag verkligen!

ROBERT: Mer champagne?

OLIVIA: Ja, tack. [Robert häller upp.] Vi får väl ha lite kaffe också. Och en smörgås. Och ett glas kall mjölk skulle smaka gott. [Robert reser sig.] Du vill inte ge mej posten? [Robert ger henne den.] Tack, älskling. Då ska vi se…räkningar…brev till Ollie…här är ett från en advokat. [Öppnar det. Robert ställer fram ett glas mjölk.] Snorenius… är det nån av Ollies skumma affärsbekanta? Men varför har det kommit till mej? Det ska ju komma i Ollies brevlåda. [Ser på kuvertet.] Nä, det är till mej. Det var ett långt brev…får se…det står om Frälsningsarmén…vill du titta på det? [Räcker det till Robert som ställer fram kaffekoppar, häller upp kaffet och sätter sig.]

ROBERT [ögnar igenom brevet]: Det står att du är svår att ha att göra med…

OLIVIA: Är det det första dom har att säga?! Jag har ju inte haft med dom att göra!

ROBERT: Det kanske beror på att du vägrat släppa in dom…

OLIVIA: Dom har inte här att göra! Det är mitt hem! Dom får väl hålla till i sina baracker!

ROBERT: Javisst. Jag ser här att man tydligen kan bli Bugattiexpert via Internet, för Snorenius har surfat där och vet att Bugatti är dyra och han anser att försäljningen av Sagoberts Type 49 bör utredas; han tycker den såldes för billigt. Men det är väl bara för Frälsningsarmén att gå in i cognacsbranschen! Eller så kan dom ersätta nattvardsvinet med cognac, och flambera oblaterna på samma gång.

OLIVIA: Det verkar som om dom har tullat på cognacen redan, av det här brevet att döma!

ROBERT: Det här tyder också på att Frälsningsarmén tänker sälja Bugattimuseet.

OLIVIA: Sälja museet?! När jag bor här! Jag sitter ju i orubbat bo. Det blir inget med det. [Ser på Robert.] Det var det fräckaste jag hört!

ROBERT: Inte så länge till, här kommer mer: ”Det framstår som tveksamt om änkan har ekonomiska möjligheter att bo kvar i fastigheten, kontantlegatet torde knappast förslå till drifts- och underhållskostnader.”

OLIVIA [stirrar på Robert]: Nu skämtar du väl..? Det kan väl ändå inte vara möjligt?

ROBERT: Jo, så skriver han: ”Däremot är Frälsningsarmén villig att i rimlig omfattning medverka till att den efterlevande makans levnadsvillkor inte drastiskt försämras.” Det var väl snällt.

OLIVIA: Inte drastiskt försämras! Jag ska ju ärva en miljon! Och så ska dom betala för driften av huset. Eller?

ROBERT: Javisst! Det var det jag läste upp förut.

OLIVIA: Det här ska inte bli roligt för dom, det kan jag garantera! Jag ska sätta Hugo på dom! Accepterar dom inte hela testamentet så ska dom inte ha nånting! Vem får det då?

ROBERT: Det kan väl inte vara nån annan än du, tänker jag.

OLIVIA: Då så! Upp till kamp! Jag ska ringa Hugo! Det är nog bäst för Armén att den börjar rusta! Jag ska allt tvåla till dom!

Scen II

Kommendören, med Hugos brev i handen, besöker advokaten Snorenius på dennes kontor och lägger upp riktlinjerna för övertagandet av O’Rangeska Palatset. Snorenius nickar jakande hela tiden. Vridscenen rör sig sakta och låter inte kontoret stanna. Kommendörens röst tonas in och ut.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: …och så svänger du ihop ett beskt svar till änkan Orange så att hon verkligen fattar att hennes man har skänkt hela härligheten till oss! Det här påhoppet [Viftar med brevet.] från hennes advokat ska vi under inga omständigheter finna oss i. Du kan ju tänka dej hur det skulle se ut om Frälsningsarmén ruckade på sina principer och struntade i testators vilja och lät giriga änkor och försmådda arvingar vända upp och ner på testamentenas paragrafer så att våra klienter skulle bli utan den försörjning som hela deras och vår existens bygger på. Som Jesus säger i liknelsen om dom tio punden: Var och en som har, åt honom skall varda givet; men den som icke har, från honom skall tagas också det han har. Så säger Herren. Det skriver Lukas. Och Matteus och Markus också. Den som förvaltar sitt pund ska det gå bra för, och vi har förvaltat vårt pund väl i William Booths anda. Så ta du och skriv i din sedvanliga stil, så ska du få se att hennes advokat Hugo nånting väljer att ligga lågt i fortsättningen. Annars får vi…

Scen III

Robert kommer in i Bugattimuseet där Olivia sitter i en fåtölj framför brasan och läser ett brev. Olivers patentstol är ställd i ett hörn.

ROBERT: Hej, Olivia! Hur mås det?

OLIVIA: Jo, tack, det är väl bra. Men jag har fått ett nytt brev från den där snorungen Orenius, eller vad han heter, på Frälsningsarmén. Du får läsa det sen. Hur är det själv?

ROBERT: Bara bra, tack. Ska jag handla nåt?

OLIVIA: Ja, vi får väl ha nåt till middag. Och så kan du väl köpa nåt gott till kaffet, wienerbröd och cookies. Och kattmat, för den är nästan slut. Ta nåt med strömming, och så några burkar tonfisk, det tycker dom ju om.

ROBERT: Ja, då sticker jag.

OLIVIA: Vänta lite, vi kan väl läsa brevet först.

ROBERT [får brevet av Olivia]: Tack. [Sätter sig i fåtöljen bredvid Olivias och läser.] Hm…

OLIVIA: Vad står det?

ROBERT: Det står att du utan boutredningsmannens medverkan ombesörjt försäljningen av en Bugatti för 800.000, muntligt, utan köpehandlingar.

OLIVIA [upprört]: Vad säger du?! Det är ju boutredningsmannen, det är ju banken som har sålt den! Och skött affären och tagit emot pengarna. Jag har ju bara skaffat köparen, en gammal bekant till Ollie, en stilig karl. Är den där Orenus inte riktigt klok?! Du vet ju hur det har gått till.

ROBERT: Ja, det vet jag väl; jag lämnade ju ut Type 44:an, och pengarna gick till boutredningmannen. En enkel affär, ingen cognac. Snorenius skriver också om ditt svar på det förra brevet, som du bad Hugo skriva: ”Vad Olivia O’Range i övrigt andragit i sitt yttrande tarvar egentligen inga kommentarer i detta sammanhang från Frälsningsarméns sida. Vissa påståenden är emellertid av den karaktären att Frälsningsarmén inte kan lämna dem obestridda. Det är inte riktigt att Frälsningsarmén intagit en ’hård inställning’ gentemot Olivia O’Range”, skriver Snorenius. Och så anser Frälsningsarmén att du bör flytta till en lägenhet.

OLIVIA [med behärskad ilska]: Skriver Frälsningsarmén detta?

ROBERT: Ja, deras advokat.

OLIVIA: Ja, ja, det är väl samma sak! Hur oförskämda får dom vara egentligen?! Här skänker Ollie och jag allt vi äger och har till dom, och så kommer dom med otidigheter och vill kasta ut mej ur mitt eget hem där jag bott i fyrtifem år. Skamligt är vad det är!!! Fundera du ut ett passande svar, på deras nivå – fast så lågt kan vi väl inte sänka oss, förstås – medan jag åker upp till mej och hämtar pengar. [Reser sig och går mot hissen.]

ROBERT: Det kan jag lägga ut.

OLIVIA: Nä, jag är snart tillbaka. [Kliver in i hissen och åker upp. Robert går ut i hallen.] Hissen återvänder ner. Olivia stiger ur och snavar.

OLIVIA: Förbannade hissmontör! [Dunsar i golvet. Blir liggande raklång på rygg.] Aaj!!! – Hallå!!! – Hjälp!!! – Robert!!! Robert kommer inrusande.

ROBERT: Vad är det, Olivia?! Hur gick det?

OLIVIA: Dåligt. Jag kan inte röra benet. [Känner på högerbenet med handen.] Men jag kan röra foten. Sabla nivåskillnad! Aj! [Grimascherar.] Det var den där servicegubben Oliver tog hit för att han var så billig som inte kunde ställa in hissen riktigt. Aj, aj!!!

ROBERT: Gör det ont?

OLIVIA: Om det gör!

ROBERT: Jag ringer ambulansen.

OLIVIA: Ring Eleonor först och be henne komma hit; hon vet vad jag behöver på sjukhuset. Och hämta sen rougen, den ligger i dressingrummet. Ta med handspegeln också.

ROBERT: Javisst. [Ringer.] En ambulans till Viktor Rydqvistsgatan 4, Olivia O’Range. – Ja, legitimation finns, hennes körkort. – Tack. [Ringer igen.] Hej, Eleonor. Olivia har fallit och ambulansen är på väg. – Nä, jag har inte knuffat omkull henne! – Har du lust att komma hit och plocka ihop lite grejer till henne så åker vi upp till sjukhuset sen? – Bra, då ses vi. [Lägger på.] Hon kommer.

OLIVIA: Det var då väl.

ROBERT: Jag hämtar rougen. [Springer ut i hallen och upp för trappan och är strax nere igen.]

OLIVIA [får rougen]: Vill du hålla spegeln framför mej? [Robert gör så. Olivia stryker rouge på kinderna.] Så ja. Man vill ju inte se ut som ett lik redan när man kommer in på sjukhuset. [Lämnar rougen till Robert.]

Scen IV

I Frälsningsarméns högkvarter en vecka senare. Kommendören och förvaltningschefen har möte.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Har du hört det senaste om Olivia O’Range?

FÖRVALTNINGSCEFEN: Jag vet att hon har brutit benet och ligger på sjukhus.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Ja, men [Stort leende.] det har blivit komplikationer! Hon låg på sjukhus, men nu har hon förflyttats till ett sjukhem. Så jag uppdrar åt dej att förbereda försäljningen av O’Rangeska palatset med alla inventarier. Det gäller att smida… [Samma stora leende.] Men först måste en god man utses så att vi får bort den där Robert ur huset, för han kommer bara att fördröja och förhala allting. Du vet väl att han vill bevara hela huset som ett museum? Som ett äreminne över [Uttalar namnet överdrivet fisförnämt.] Oliver O’Range! Ha, ha, ha! En sån enfaldig typ! Och elak – han unnar inte oss, eh…våra klienter, våra fattiga, våra oförskyllt förtapp…hm.., våra olyckliga som vi med vår Herres hjälp ska leda in på den rätta vägen, på vår väg, den breda, den lätt framkomliga. Säg till Snorenius att boutredningsmannen ser till att en ansökan om god man lämnas in till Överförmyndarna i Göteborg, så får dom utse en av dom vanliga pålitliga, [Smakar på ordet.] gode, männen. Och så den sedvanliga proceduren med kuratorn och det hela. Ja, du vet ju. Jag åker personligen ner och går igenom kvarlåtenskapen, och om möjligt så fotograferar jag det hela.…ja, jag menar, saker och ting kan ju försvinna; man vet ju hur folk är… Jag tar med frugan så får hon sköta plåtandet. Hon är duktig på det.

FÖRVALTNINGSCHEFEN [nickar menande]: Hon har väl fotograferat förr…

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Jag vill mena det! Och så får vi hoppas att den där Robert släpper in oss och visar oss runt nu när tanten inte är hemma. Vi har ju inte varit där efter att gubben O’Range dog, men det förstår han nog att han måste släppa in dom rättmätiga ägarna i huset. Vill du ordna det hela med Snorenius?

FÖRVALTNINGSCHEFEN: Ja, det är klart. Men jag tänker på en sak – varför inte föreslå den där Robert som god man? Det skulle vi ju få Olivia O’Range mera försonlig.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR [upprörd]: Är du fullkomligt från vettet?! Vi kan väl inte ha den där Robert som god man! Det förstår du väl? Då kommer vi ju aldrig in i huset!

FÖRVALTNINGSCHEFEN: Nej, nej, det är klart att han inte ska bli utnämnd – och det blir han inte heller – men vi kommer att ligga bra till hos fru O’Range om vi förespråkar honom.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Ja, ja, men varför blir han inte utsedd? Du sa ju just att han inte blir utsedd.

FÖRVALTNINGSCHEFEN: Han blir inte utsedd för jag har kollat upp honom, jag har tagit kreditupplysning på honom…

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Men herregud.., jag menar.., du har väl inte.., vi blir väl inte..?

FÖRVALTNINGSCHEFEN: Naturligtvis inte den reguljära vägen, utan via våra egna kanaler. Så han får inte reda på det.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR [torkar sig i pannan med en näsduk]: Det var då för väl! Ja, ja, ni pojkar vet bäst hur ni ska förfara. Som sagt, vi får inte förspilla någon tid. Och så får vi hoppas att fru O’Range blir kvar på sjukhemmet, det blir säkert bäst så för henne. För den paragrafen i testamentet där O’Range säger att vi ska betala för änkans framtida boende, den godkänner vi aldrig! Det står mycket tydligt och klart i Ärvdabalken att den efterlevande maken ska stå för sina boendekostnader själv.

Scen V

O’Rangeska palatset visas för Frälsningsarmén. Robert, som tonas in när scenen vrider sig, samspråkar med Sara Callhammar i Bugattimuseet när Kommendören kommer in med mobiltelefonen i handen.

ROBERT: …så Oliver bodde hemma hos sin mamma så länge hon levde, tills han var nära femti. Det var inte förrän efter det som Olivia blev aktuell… [Avbryter sig när Kommendören kommer in.]

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Jag ber verkligen om ursäkt, men jag fick ett viktigt samtal som jag var tvungen att ta. Det är dom här mobiltelefonerna… [Håller upp telefonen med ett urskuldande leende och stoppar den i fickan.]

ROBERT: Jo, nog är dom ett gissel. Men vid behov kan man ju alltid kolla att det inte är generalstrejk i London, till exempel… Faktiskt så ville Oliver ha en mobiltelefon, men då skulle det vara med petmoj. Jaha, då går vi runt i huset, då. Det är ju över tusen kvadratmeter, så det tar en stund.

SARA CALLHAMMAR [viftar med kameran och säger ödmjukt vänligt till Robert]: Har du något emot att jag fotograferar?

ROBERT: Nä, inte alls.

SARA CALLHAMMAR [kvittrar]: Här är ju så vackert och inressant! Jag har aldrig sett nåt sånt här tidigare!

ROBERT: Nä, Oliver han sparade på allt och slängde aldrig något. Och det här är det allra heligaste, hans livsrum, kan man säga. Det är ju ganska instängt, men…

SARA CALLHAMMAR: Väldigt instängt!

ROBERT: Javisst, med råglas och målade rutor i fönstren, men då får man tänka på att när han ville ha luft och rymd så flög han, eller körde Bugatti. Så när han var här så ville han arbeta och vara ifred. I den här stolen [Lägger handen på den.] satt Oliver, och låg och sov också för det mesta, dom sista åren. Trots att han hade ett sovrum, som vi ska titta på sen, i sin lägenhet i tredje våningen. Olivia har hela tiden också haft en egen lägenhet här i huset, så dom bodde egentligen inte ihop. Och här är Ettore Bugattis stol. [Lyfter upp Olivias korgförarstol från golvet.] Men den känner ni ju till, för Olivia berättade historien på Olivers nittifemårsdag. Så den är hennes. Hon är mycket stolt över den, för en av dom intressantaste klenoderna i Olivers jättesamling äger alltså hon! [Sätter ner stolen.] Kommendör Callhammar lyfter upp förarstolen, vänder och vrider intresserat på den. Hustrun fotograferar.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR [fascinerad]: Jag har allt tänkt på den, för jag har ju ett stort bilintresse och har bland annat renoverat en T-Ford från tjugotalet. [Ser förälskat på stolen, nästan kramar om den.] En sån här stol vore ju något att ha hemma. [Håller upp stolen som vore den ett litet barn.] Jaa… Jag hoppas du inte tycker jag är taktlös eller framfusig, men… Ja, du skulle inte kunna tala med Olivia och fråga om jag kan få köpa den? [Hustrun knäpper med kameran.] Du kan vara säker på att den kommer att få hedersplatsen i vårt hem. Eller vad säger du, Sara?

SARA CALLHAMMAR: Ja, den kommer verkligen att bli medelpunkten hemma. Och vad barnen kommer att tycka om den!

KOMMENDÖR CALLHAMMAR [trycker stolen intill sig och vaggar med överkroppen som en liten flicka med sin älskade docka]: Ja, och vi ska tänka på Olivia varje gång vi tittar på den! Kan du tänka dej att fråga henne för min räkning? Scen VI Två månader har gått. Eleonor och Robert besöker Olivia på konvalecenthemmet Rogården.

ELEONOR: Hej, Olivia! Hur mår du nu? Du ser riktigt frisk ut!

OLIVIA [sitter i sängen]: Åh, Eleonor, vad roligt att du kunde komma! [Sträcker ut armarna och omfamnar Eleonor.] Du har verkligen ett hjärta av guld! Jag mår så bra, så! Hur mår du själv?

ELEONOR: Jo tack, det är bra. Roligt att se att du har blivit så pigg efter lunginflammationen – du var allt bra dålig då.

OLIVIA: Ja, den fick jag när jag kommit hit, dom håller inte ordning på infektionerna här. Jag fick säkert lunginflammationen av den där galna människan som överföll mej med kniv när jag skulle äta en dag. Henne fick dom övermanna och låsa in. Fyra sköterskor slogs med henne så hårtestarna flög! Men jag ska anmäla dom! Hur gick resan hit? Du tog väl min bil?

ELEONOR: Jadå, och jag har tagit det lugnt, det är så vacker väg hit.

OLIVIA: Hur det är med Murrekatten och lilla Sessan? Det ska bli roligt att träffa dom. Har du dom med dej?

ELEONOR: Ja, dom sitter i sina burar i bilen, ifall du vill gå ut dit nu.

OLIVIA: Behövs inte alls! Ta in dom hit!

ELEONOR: Men, Olivia, det får man ju inte!

OLIVIA: Bry dej inte om det, ta in dom bara! Jag längtar efter mina katter, jag har ju inte sett dom på så länge!

ELEONOR [reser sig]: Det ska bli roligt att se hur detta avlöper! Eleonor går ut och hämtar katterna vars burar hon sveper in i sjalar.

ELEONOR [öppnar burarna och sätter katterna i sängen hos Olivia]: Hälsa nu på matte!

OLIVIA: Åh, mina älsklingar, vad underbart att få se er! [Kramar om katterna.] Nu kan jag koppla av, men här har varit ett himla liv, ska du veta. Jag har varit vaken sen sju i morse. Dom satte mej i stolen där borta men flyttade inte med larmknappen, och sen när jag klagade så flyttade dom larmknappen dit och mej hit så jag har inte kunnat ringa på dom på hela förmiddan. Vad är klockan?

ELEONOR: Tolv. Du ville ju att jag skulle komma tidigt så att vi kunde ta det lugnt på vägen till djursjukhuset.

OLIVIA: Ja, det var bra. Nu ska vi äta! [Ringer på larmet.] Kommer inte personalen med en gång så vet jag hur dom ska tas. Sen åker vi till djursjukhuset och låter Norén undersöka katterna. Och när vi ändå är på väg åt det hållet så tar vi en sväng till Varberg, för jag har några saker jag ska hämta där. Och så tar vi en fika på mitt favoritcafé i Falkenberg. Det ska väl bli trevligt?!

ELEONOR: Ja, hinner vi det, så… Men du får ju tänka på både lunginflammationen och lårbenet och på att du är konvalecent, så vi får väl ta det lilla lugna.

OLIVIA [kort a]: Ah, det är ingen fara! Ett litet benbrott är väl inget att sjåpa sej för. Hade det inte varit för den där professorn som opererade fel så hade det varit läkt för länge sen! Men han var ju så envis när jag påpekade att han skruvat och spikat så galet så jag blivit sned. ’Titta här!’ sa jag. ’Jag haltar ju!’ Och så stultade jag fram där på golvet. ’Jag har aldrig haltat förr!’ – ’Vi har mätt så noggrant så det är uteslutet att fru O’Range har blivit halt’, sa han. ’Men benen var olika långa, jag är född sån! Det justerade sej själv när jag växte upp. Nu har professorn skruvat så att benen blivit lika långa, men resten av mej är ju lite sned, och då blir jag halt! Så det är bara att operera om! Det är inget att diskutera!’ sa jag till honom, och då gjorde han det. Och det är därför det har tagit så lång tid.

ELEONOR: Ja, du är då tålig, det måste jag verkligen säga!

OLIVIA: Å, det är inte så farligt. Nä, du ser att dom inte behagar komma. [Lyfter telefonluren och slår ett nummer.] Hallå, ja! Är det Rogårdens reception? Då ska jag be att få tala om för lilla damen det att Olivia O’Range hon ligger i sin säng på rum 13 och behöver gå på toaletten! Och om det inte kommer någon dit i rödaste rappet och hjälper henne så händer det en olycka i den sängen, för fru O’Range tålde inte den eländiga frukosten hon bestods på morronkvisten! [På med luren.] Så ska dom tas! Det är bara att tvåla till dom! Ett biträde kommer in. Rycker till när hon får se först en katt, sedan en till!

OLIVIA [klappar lugnt en katt]: Kan vi få in två lunch med öl, kaffe och dessert till min väninna och mej.

BITRÄDET: Man får inte ha katter här!

OLIVIA: Var står det nånstans?

BITRÄDET: Det står ingenstans, det vet alla att man inte får ha på sjukhem!

OLIVIA: Det vet inte alls alla – katterna vet ingenting om det! Om ni tog hit lite katter så skulle det inte drälla av själsligt stympade sjuklingar som det gör på det här stället! Då skulle dom få lite äkta kärlek! Biträdet kastar en arg blick på Olivia och går ut.

OLIVIA [nickar nöjt]: Maten kommer snart!

ELEONOR: Det ska bli gott!

OLIVIA: Ja, annars får dom med min gode man att göra!

ELEONOR: Just det. Det var väl roligt att Robert blev föreslagen! Är han utnämnd än?

OLIVIA: Han skulle få besked nu i dagarna, det trodde han när han var här i går. Men vi får höra när han kommer sen. Det är då väl att han tar hand om huset när jag är borta.

ELEONOR: Ja, vad skönt för dej. Och så får du ju en du kan lita på som företräder dej nu när du är sjuk.

OLIVIA [ilsket]: Jag är inte sjuk! Bara jag får tränat mej att gå lite bättre så är jag snart hemma igen! [Funderar ett ögonblick.] Vad tycker du om Robert?

ELEONOR: Han är väl okey.

OLIVIA: Du kan väl gifta dej med honom då.

ELEONOR: Med en flygare! Aldrig i livet!

OLIVIA: Jo, men vi hade det så bra, Ollie och jag. När han var uppe och flög så var jag ute med båten. Ibland gjorde han en stjärtsväng och viftade med vingarna åt mej. Jag brukade solbada naken på nån holme. Det var det bästa sättet om man ville vara ensam. Kom det en annan båt så reste jag mej bara upp och vinkade och då gav dom sej av.

ELEONOR [lite buttert]: Så vill inte jag ha det, jag vill vara tillsammans med min man.

OLIVIA: Jo, jo, så är det alltid i början. Men du måste ju tänka på framtiden också.

Det knackar på dörren. Robert kommer in.

ROBERT: Hej!

ELEONOR [avbryter retsamt]: Skulle jag ut och flyga med den?! [Knycker med huvet mot Robert.] Den flygande reportern! Hej Robban!

OLIVIA: Men det är ju inte bara ni. Herr Sperry är ombord också.

ELEONOR: Herr Sperry?

OLIVIA: Ja, inte får ni flyga ensamma, inte! Autopiloten Sperry sköter ju spakarna!

ELEONOR: Vad ska Robert vara med för då? Det är väl bättre att Sperry och jag åker, för då kan jag ju känna mej säker.

ROBERT [till Eleonor]: Stackars Sperry som ska behöva vara ensam med dej i ett flygplan utan att kunna ta sej därifrån. Han kommer verkligen att bli spak. Men det är en rolig tanke; jag ska skriva upp den bland mina filmidéer. Du kan ju få spela huvudrollen. Som autopilot. Tjänare Elli!

ELEONOR: Jag betackar mej! Vad är det för filmidéer du har?

ROBERT: Roliga.

ELEONOR: Det betvivlar jag. Har du gjort nån film, då?

ROBERT: Nä, det har jag ju inte. Bara på skoj med videon. Men jag har funderat mycket på det.

ELEONOR [retsamt med stort leende]: Finns det nåt du inte har funderat mycket på? [Är pötsligt på ett strålande humör.] Och finns det nåt du har gjort egentligen? Du har ju bara gått på den där löjliga tidningen hela ditt liv!

ROBERT: Hej, Olivia! [Med tillgjord röst.] Och kära Eleonor… Hur står det till, Olivia?

OLIVIA: Jo, tack. Med mej är det bra, men med Frälsningsarmén står det knappast rätt till.

ROBERT: Nä, man kan ju undra. Jag fick ett par informationsskrifter på tidningen. [Tar fram dom.] Här. [Ger skrifterna till Olivia.] Från Frälsningsarmén.

OLIVIA [bläddrar]: ’Värt att vänta på’. Vad är detta?!

ROBERT: Jo, Frälsningsarmén ligger… hm… bakom den tillsammans med andra kristna organisationer. Det handlar om att man inte får ha sex före äktenskapet.

OLIVIA [torrt]: Så om man inte ska ha nåt äktenskap så får man då?

ROBERT: Nää. Inte utom äktenskapet. Det är otukt. Synd. Blir man inte gift får man allt leva i celibat. Men det är aldrig för sent för syndaren att be om förlåtelse. Fast förlåtelsen är inte lättköpt, förstås, för otukt ser inte Frälsningsarméns Gud genom fingrarna med! Men syndas det så biktas det! Boothbänken finns ju alltid att tillgå på Frälsis! Mercy seat is always sweet!

OLIVIA: Ja, det är det jag alltid har sagt: Guds långa pekfinger når överallt och petar syndaren i ögat! Ollie skulle gjort som han tänkt och skänkt alltihop till dom blinda. Nu förstår jag att det är Guds finger som bländat dom. Doktorn sa till Ollie en gång att han höll på att bli blind och aldrig skulle kunna flyga igen, och den chocken kom han aldrig över, lille Ollie. Därför ville han att dom blinda skulle ärva. Men jag hindrade honom för jag trodde på Frälsningsarmén… Man kan ju inte annat än skratta åt eländet. För gråter, det gör jag aldrig! Men, men, sista ordet är inte sagt än!

ROBERT: Nä då! ’Från och med nu’, säger Frälsningsarmén i broschyren att syndaren ska säga. ’Från och med nu vill jag göra upp!’

OLIVIA: Det är precis vad jag vill. Från och med nu vill jag göra upp med Frälsningsarmén. [Bläddrar och läser.] Två tändstickor. En otänd och en utbränd – skulle det vara Ollie och jag, det? Dom är fräcka! Säga vad man vill om Ollie, men inte hade han joy-sticken till att flyga med! Inte för att han hade flygbensin i ådrorna, lättänd var han inte, men när han väl kom igång så var han rena Draken! Hade inte jag legat i så hade det inte blivit nåt äktenskap! Syndig och förtappad! Ingen vettig människa gifter sej väl med en okänd karl! Och skulle jag be Ollie om förlåtelse för att jag gjort honom lycklig? En utbränd tändsticka… [Skakar på huvet.] Ja, jag säger då det. Om människor är utbrända nu för tiden så inte beror det på för mycket kärlek! Nä, jag tycker dom har snuskig fantasi på Frälsningsarmén! Och större kärlekslöshet än den dom visat har jag då aldrig stött på!

ROBERT: Nä, och i radion på vägen hit sa dom att Frälsningsarmén i USA begärt att få diskriminera homosexuella.

OLIVIA: Vad säger du?! Begärt att få diskriminera homosexuella? Såna män kände jag många när jag var i modebranchen. Mycket trevliga! I deras sällskap kunde man verkligen känna sej säker!

ROBERT: Jo, Frälsis lär ha begärt att ett förbud mot diskriminering inte ska gälla dom.

Scen VII

Senare på H.A. Miltons advokatkontor. Storbanken, som lovade Oliver att vara boutredningsman, har lämnat uppdraget till advokatbyrån, som föreslagits av Frälsningsarmén. Olivias gode man Rune Giering har utsetts denna dag och kallats dit. Liksom Robert, som varit där tidigare, när H.A. Milton tog över.

ADVOKAT H.A. MILTON [tar Robert i hand]: Hej, Robert! Det var bra att du kunde komma på så kort varsel. Jag hann inte förklara i telefon, utan jag tyckte det var bättre att göra det här. Du förstår att Tingsrättens beslut kom i dag och den har utsett Rune Giering till Olivia O’Ranges gode man. [Nickar och slår ut med handen mot en man som sitter nära kortändan vid bordet.] Jag tänkte det kunde vara bra att ni träffades så snart som möjligt. Tyvärr kunde du inte utses, för du har en betalningsanmärkning.

ROBERT: Jaså!? Men det var ju över två år sen!

ADVOKAT H.A. MILTON: Ja, det är konstigt, men så är det nu för tiden.

Robert hälsar på Giering som reser sig.

ROBERT: Hej. Robert.

GIERING: Rune Giering. Giering sätter sig igen. Robert placerar sig på samma sida, några stolar ifrån.

ADVOKAT H.A. MILTON [sätter sig på andra sidan bordet]: Då kan du börja, Rune.

GIERING [till Robert]: Ja, då får jag be dej överlämna nycklarna till huset.

ROBERT: Det tänker jag inte göra. Men du kan få följa med upp och titta på det. [Giering mulnar.] Olivia har anställt mej för att ta hand om huset, så det löftet sviker jag inte.

GIERING: Det blir du nog tvungen till, för nu sköter jag Olivia O’Ranges affärer.

ROBERT: Men jag är ju anställd av Olivia och får betalt för det, och…

GIERING: Det blir inga pengar! Jag har själv så dåligt betalt så det blir inget med det.

ROBERT: Ska du sköta huset själv då?

GIERING: Jag sköter allt.

ROBERT: Trädgårn också? Och krukväxterna? Och katterna? Du får gå dit varje dag och mata dom. Och gör du inte det så får du lämna in dom på katthem. Femti kronor om dan per styck!

GIERING: Det blir inga pengar till några katter!

ROBERT: Du tänker väl inte avliva Olivias älskade katter? En är ju dessutom Frälsningsarméns – Murre har dom ärvt av Oliver. [Till H.A. Milton.] Hur är det, tänker Armén ta hand om Murre?

ADVOKAT H.A. MILTON: Nä, Frälsningsarmén tar inte hand om nån katt. Dom anser att den är Olivias.

ROBERT: Så ingen ska ta hand om katterna?

GIERING: Det ordnar sej nog, bekymra dej inte om det, utan lämna nu nycklarna till mej. Robert ser från den ene till den andre.

ROBERT: Nä, jag lämnar inga nycklar. [Reser sig.] Ja, då var väl mötet slut då. Hej då. [Går ut.]

Scen VIII

Stora salen på Frälsningsarméns högkvarter är nu möblerad precis som Olivers Bugattimuseum. När Förvaltningschefen knackar på dörren och stiger in så står Kommendören framför den stora väggspegeln och provar Olivers ljusblå frottémorgonrock med stora hål på armbågarna.

FÖRVALTNINGSCHEFEN: Hur ska vi göra med kungens pappas tofflor? Han är mycket intresserad av dom.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR [med Oliverknarrig röst]: I så fall får han lämna ett bidrag till Armén. [Stoppar i sig några jordnötsringar ur Olivers burk.]

FÖRVALTNINGSCHEFEN: Men den där Robert har ju berättat att tre vänner till Oliver O’Range kan vittna om att han muntligen sagt att tofflorna ska överlämnas till kungen som gåva.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR [retligt]: Den där Robert och den där Robert… Han dyker upp överallt och ska lägga sej i! Hur skulle det se ut om vi gav bort saker till höger och vänster?! Frälsningsarmén är ju en ideell organisation. Vi ger inte bort saker, vi får saker. Skattefritt. Vi är ju ideella. Som sagt.

FÖRVALTNINGSCHEFEN: Jaha, ja vi får höra med kungen igen.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Gör så. [Tar några jordnötsringar till.] Förvaltningschefen kommer tillbaka efter en stund.

FÖRVALTNINGSCHEFEN: Kungen säger att han inte skänker pengar till Frälsningsarmén.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR [ser inte på Förvaltningschefen, plockar en jordnötsring ur burken]: Jaaså.

FÖRVALTNINGSCHEFEN: Ja, men han erbjuder sej att köpa tofflorna för marknadsvärdet.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Då får han göra det då. Priset är tiotusen pund. [Tar några jordnötsringar och mumsar.] Per säte. Det får vi i England.

FÖRVALTNINGSCHEFEN [sätter i halsen, hostar, harklar sig]: Tiotusen, hrm, pund?! Är dom värda så mycket? Ett par gamla tofflor.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Jaa, det är ju Bugattitofflor! Dom är dyra, dom. Och dom här är mycket fina. Prins Gustaf Adolf hade dom på sig när han var på bröllopsresa med Sibylla. Hon hade ett par precis lika dana, fast mindre. Och dom har kungen, och nu vill han ha det felande paret också. Det är väl självklart. Och då blir det dyrt! Dom låg kvar i Bugattin när Orange köpte den. När han ringde prinsen, sin gamle vän, och frågade om han ville ha tillbaka dom så sa han att Orange kunde få behålla dom som minne. Och använda dom, för Orange hade ju alltid så kallt i huset, sa prinsen. Kungliga bröllopstofflor som också är Bugattitofflor! Det du, Olle! Det kan finnas DNA kvar. Proveniensen, Olle, proveniensen!

FÖRVALTNINGSCHEFEN: Jaha. Jag får väl höra med kungen en gång till, då.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Gör det, du.

Förvaltningschefen kommer tillbaka igen. Kommendören sitter i Olivers patentfåtölj.

FÖRVALTNINGSCHEFEN: Kungen sa att han accepterar priset, för han hade ju sagt att han skulle köpa tofflorna till marknadspris. ’Och det sätter naturligtvis ni’, sa han med is i rösten.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR [tar en jordnötsring, ser drömmande upp i taket]: Då är alla nöjda då. [Kort eftertänksam paus.]Jag tycker nog inte att vi ska ha kvar kungahuset längre. [Reser sig upp, har burken med jordnötsringarna i handen.] Monarkin kan vara kvar, men monarken ska väljas. Vem som helst kan väljas…[Ser sig i väggspegeln, tar en av Olivers prispokaler och håller över huvet som en krona.] – Ah, skulle du vilja höra efter på verkstan om dom fått igång den öppna kungliga Bugattin ännu. Type 46:an. Jag skulle gärna vilja ta en provtur. Och sitta på samma säten som Prins Gustaf Adolf och Sibylla.

FÖRVALTNINGSCHEFEN [tjostar]: Naturligtvis, Kommendören.

Förvaltningschefen går ut. Kommendören tar några jordnötsringar.

Scen IX

Olivia sitter i fåtöljen i sitt rum på Rogården. Eleonor, i storbrättad hatt, öppnar dörren.

ELEONOR: Hej, Oliv…

OLIVIA [uppretad]: Vaar har du varit nånstans!!! Här har jag suttit i över en timma och väntat! Förstår du inte att jag är orolig?! Huur kan du göra så mot mej när jag är sjuk?!

ELEONOR: Men jag är inte särskilt sen. Vi talades ju vid i telefon för bara en dryg timma sen; det tar en stund att köra hit. Du har väl somnat…

OLIVIA: Somnat?! Jag?!! Du vet inte vad du talar om! Hur skulle jag kunna sova här? Med alla gamla käringar som ojar sej dagarna i ända. Nä, jag har fullt sjå med att få personalen att sköta sitt jobb. Det kvittar hur jag ringer så kommer dom inte och hjälper mej till toaletten. När jag då klagar så skickar dom in Hitlers dotter som klagar på mej för att jag klagar för mycket.

ELEONOR: Hitlers dotter..?

OLIVIA: Ja, det är bara mustaschen som fattas. Hon har mustasch, men det är mer en tangorabatt. – Det var en snygg hatt du har, den klär dej verkligen!

ELEONOR: Det gläder mej att höra!

OLIVIA: Men du är sen, jag har väntat och väntat.

ELEONOR: Men Olivia, jag har ju kört flera mil!

OLIVIA: Flera mil, det är väl inget märkvärdigt att köra flera mil! När jag tävlade i rally så körde jag både till och från tävlingarna. Då var det flera mil! Men det är inget att diskutera. Köpte du wienerbröd?

ELEONOR: Jadå! Och såna här goda [Tar upp påsar ur väskan.] Sarah Bernardt som du tycker så mycket om. Olivia smakar på en.

OLIVIA: Mmm… Mycket god! 

ELEONOR: Vad roligt att du tycker det! Och att du blivit så mycket bättre!

OLIVIA: Ja, jag känner mej bra nu. Har du katterna med dej?

ELEONOR [något tvekande]: Neej… Dom är inte med idag, men nästa gång så…

OLIVIA: Då åker vi hem och hälsar på dom!

ELEONOR: Nä, men du får väl inte lämna Rogården i dag, du skulle ju ta prover på eftermiddan?

OLIVIA: Ah, prat! Det bestämmer väl jag! Om du tar fram mina kläder i skåpet där så är jag klar på momangen.

ELEONOR: Olivia, det är något jag måste berätta för dej.

OLIVIA: Ja? Vad då?

ELEONOR: Det är inte lätt att berätta det här, Olivia, för det som har hänt är förskräckligt.

OLIVIA [otåligt]: Ja, men vad är det som har har hänt, då?!

ELEONOR: Oliver testamenterade ju huset till Frälsningsarmén, och inventarierna, och…

OLIVIA: Ja, det vet jag väl! Vad är det med det?! Dom får vänta tills jag är död!

ELEONOR: Dom har inte väntat, Olivia, det är det som är det förfärliga.

OLIVIA: Vad då inte väntat?

ELEONOR [sorgset]: Dom håller på och tömmer huset.

OLIVIA [stirrar på Eleonor]: Tömmer huset? Mina saker också?

ELEONOR: Ja. Men vi får höra med Robert. Vi fick reda på det här idag och Robert åkte direkt till huset för att försöka stoppa det hela. Han ringde precis innan jag åkte och sa att huset är nästan tomt. Jag ringer honom på mobilen. [Gör så.] – Hej, det är Eleonor. Hur har det gått? – Kommer du hit? [Lägger på.] Han är snart här och då får han berätta hur det har gått.

Tystnad.

OLIVIA [bestämt]: Var är katterna?

ELEONOR: Robert har tagit dom med sej. Så dom kommer hit.

Knackningar på dörren. Robert kommer in med två kattburar.

OLIVIA: Välkommen Robert. Hur mår du?

ROBERT: Hej, Olivia! Tjänare, Eleonor! Jo, tack, det är hopp om livet. Hur är det själv, Olivia?

OLIVIA: Jo, tack, men jag undrar hur mitt älskade hem mår.

ROBERT: Ja, vi ska tala om det. [Ställer burarna på golvet, släpper ut katterna och sätter dom i Olivias knä.]

OLIVIA [kramar lyckligt om katterna]: Mina älsklingar, vad underbart att ha er här! Ni ska inte bry er om den elaka Frälsningsarmén; vi ska nog reda upp det här så att ni får komma hem igen.

ROBERT [till Olivia]: Har Eleonor berättat vad som hänt?

OLIVIA [sorgset]: Ja. Men jag kan inte tro att det är sant. Jag förstår inte vad ni säger. Vad gör dom med mitt hem?

ROBERT [sätter sig på sängkanten]: Dom är snabba och passar på nu när du inte är hemma. Och det går fort, flera lass har redan gått till Stockholm. Det vimlar av folk som bär. Genom bägge entréerna och dom franska fönstren ut i trägårn. Det står en karavan av flyttbilar utanför. Men huset är inte sålt än.

OLIVIA: Hur har Frälsningsarmén kommit in i huset? Har dom nyckel dit?

ROBERT: Det har Giering ordnat, din gode man…

OLIVIA: Har min gode man som ska hjälpa mej släppt in Frälsningsarmén i mitt hem så att dom kan förskingra det!!!

ROBERT: Ja. Det är obegripligt.

OLIVIA: Ska dom flytta in i huset nu då?

ROBERT: Nä, Frälsningsarmén vill inte ha det, utan dom ska sälja det så fort som möjligt.

OLIVIA: Men det var ju villkoret för att dom skulle få det, att dom ska ha det som högborg. Ollie hade ju kommit överens med dom om det. ’Nu är det klart!’ sa han när jag kom in i Bugattimuseet. ’Jag har talat med högkvarteret i Stockholm och dom ska ha huset som högborg.’ Så sa han.

ROBERT: Det bryr dom sej inte om, för Oliver har skrivit att det är hans uttryckliga önskan att dom ska ha det som högkvarter, och det betyder inget juridiskt.

OLIVIA: Jag förstår fortfarande ingenting. Kan jag inte flytta hem då?

ROBERT: Nä, det verkar inte så. För Giering har skrivit dej hos sej. 

OLIVIA: Vad säjer du?!!! Skrivit? Vad menar du egentligen?

ROBERT: Du bor inte i huset längre. Giering har skrivit dej där han bor. Han är ju din gode man, och ska göra allt för ditt bästa, och han bedömer att du är för dålig för att kunna bo i det stora huset.

OLIVIA [skakar på huvet och blundar]: Jag sover. Jag är inte vaken. Sånt här kan bara hända i diktaturer. [Tittar upp och ser på Eleonor och Robert.] Har Sverige blivit en diktatur medan jag varit sjuk? Svara ärligt. Hur länge har jag varit borta?

ELEONOR: Du har inte varit sjuk så länge. Sverige är ingen diktatur.

ROBERT: Ännu. Vi har ju inte revolutioner här – här gör vi allting långsamt och ordentligt. Sakta men säkert mot en fjärran hägring. Som vandrarmyran förstör vi allt i vår väg. Allt som tidigare generationer skapat. Jag har i alla fall bett Hugo sätta folk på att ta reda på vart grejerna har tagit vägen.

OLIVIA: Den fjanten!

ROBERT: Han ringer snart, för han vet att jag skulle vara här vid den här tiden.

OLIVIA: Hur skulle han kunna få reda på nåt?! Han vet ju inte vad han har för skonummer ens. Då åker vi till Varberg då, för här kan jag inte stanna längre, jag är alldeles chockad. Se [Håller fram handen.] hur jag skakar!

ELEONOR: Vi kan inte åka till Varberg heller, Olivia.

OLIVIA [ser stint på Eleonor]: Varför i herrans namn då?

ELEONOR: Du har inget hem i Varberg längre.

OLIVIA: Har jag inget hem där heller?!

ELEONOR: Nää. Giering har sagt upp lägenheten och sålt dina tillhörigheter på auktion. Utan att säga nåt innan.

OLIVIA: Men bilen? [Till Eleonor.] Tog du inte min bil hit?

ELEONOR: Nä, Giering har sålt den också…

Olivia bli alldeles tyst. Ingen säger något. Det ringer på Olivias telefon. Robert svarar.

ROBERT: Hos Olivia O’Range. Hej, Hugo. – Ja. – Jaha. – Märkligt. – Ja,ja. – Besynnerligt, ja, minst sagt. – Ja, tack ska du ha. Hej då. [Lägger på.]

OLIVIA: Vad sa han?

ROBERT: Jo, det mesta har gått upp till Stockholm för att säljas på Skandinaviska Auktionskammaren, för det är dom som har hand om det. Bilar och motorcyklar och andra motorgrejer ska till England och säljas på Bonhams. Men allt det som fanns i Olivers Bugattimuseum har Frälsningsarmén tagit hand om. Och kungens pappas Type 46. Antagligen finns allt på deras högkvarter i Stockholm. 

OLIVIA: Men då har jag ingenstans alls att bo…?

Eleonor och Robert är tysta. Olivia ser från den ena till den andra.

ELEONOR: Nä, Olivia, det har du inte. Du får stanna här. Eller bo hos Giering.

Olivia funderar ett ögonblick.

OLIVIA: Vi ringer Frälsningsarmén! Dom får skaffa nånstans för mej att bo. Dom har härbergen! Och fler kan dom köpa för Ollies pengar!

Eleonor slår upp Frälsningsarméns nummer i telefonkatalogen.

ELEONOR: 102940.

ROBERT: Det tycker jag att jag känner igen – det var nog det Oliver ringde. När han ringde rätt. För han ringde fel först, med min benägna hjälp, för jag såg fel i katalogen. Så det var nära att Frälsningsarmén inte hade fått nåt arv, utan att oppositionsrörelsen Svenska Frälsningsarmén hade fått alltihop. Om Oliver inte frågat efter Harman.

OLIVIA: Finns det en armé till?

ROBERT: Ja. En svensk. Den stora är ju en filial till den internationella som styrs från London.

OLIVIA: Så här har man alltså gått omkring och blandat ihop Frälsningsarmén? Hur länge har den andra funnits?

ROBERT: Sen 1905; jag kollade upp dom.

OLIVIA: Det här skulle Ollie ha vetat. Den andra kanske är bättre?

ELEONOR: Den kan väl i alla fall inte gärna vara sämre… [Slår numret.]

OLIVIA [får luren av Eleonor]: Hallå!? Är det Frälsningsarmén i Stockholm? Det är Olivia O’Range, ni får ta hand om mej nu. – Ja, det får ni! – Heter?! Det sa jag ju! O’Range! – R…A… – Vet ni inte vem jag är!? Min man flygarn, Oliver, med Bugattibilarna, har ju skänkt miljontals kronor till er! Ja, i alla fall, ni får ta hand om mej för jag är hemlös. Jag är en gammal kvinna och jag är svårt tablettberoende för jag har brutit lårbenshalsen och nu får jag inte vara kvar här på sjukhemmet. – Tar ni inte emot kvinnor..? – Vad pratar ni om? Det är klart att ni tar emot kvinnor! – Ni tar väl emot människor? – Ja, kvinnor är väl människor? – Då så. – Bara män!? – Vad gör alla kvinnor i Frälsningsarmén? Hjälper män? Är dom pigor allihop? – Män som är missbrukare? Men kvinnor som är missbrukare? – Socialtjänsten? – Skulle jag gå till socialen när min man har skänkt miljoner till er? – Har ni inte sett dom pengarna där! Är du oförskämd?! Hör nu här din harkrank: Du ska inte sätta dej på dina höga hästar! Jag har suttit på högre hästar än du nånsin kunnat drömma om! Jag har sålt min häst till prins Gustaf Adolf, kungens pappa! Du sitter inte säkert där i din lilla sadel, det ska du ha klart för dej! Jag ska minsann överklaga testamentet, så får ni inte ett öre! Och jag ska skylla på dej! Vad heter du? – Göran? Och mer? – Jaha. [Slänger på luren.] Det var det oförskämdaste! Hade Oliver vetat att Frälsningsarmén är kvinnofientlig så hade han bekämpat den in i döden i stället för att skänka pengar till den! [Funderar ett ögonblick.] Är det i högkvarteret i Stockholm som Ollies Bugattimuseum finns?

ROBERT: Ja, det sägs så.

OLIVIA: Då åker vi dit! Ögonaböj! Överklaga kan jag göra sen. Men ring TV, dom ska komma dit tillsamman med oss! Från och med nu ser vi inte genom fingrarna med Frälsningsarméns försyndelser, Oliver och jag!

Scen X

Bugattimuseet i Frälsningsarméns högkvarter. Ovetande om samtalet från Olivia halvligger Kommendören bekvämt i patentstolen, iklädd Olivers ljusblå frottémorgonrock över uniformen, mumsande på jordnötsringar ur Fortnum & Mason-burken och gungande Ettore Bugattis korgförarstol som hänger på ena foten. Lika ovetande sitter Förvaltningschefen i en fåtölj med benet slängt över armstödet, nonchalant läsande högt ur en av Olivers gamla dagböcker.

FÖRVALTNINGSCHEFEN: … och hör här, då! Det blir bättre och bättre! Ha, ha, ha, ha! Det är innan dom gifte sig. Ha, ha, ha! [Skrattar så armar och ben sprattlar. Håller dagboken i ena pärmen som är nära att lossna. Läser.] ”Olivia mycket besvärlig i dag också. Hos Wiljeströms. Olivia förde äktenskapsplanerna på tal. Tryckt stämning. Gick tidigt.” Han har inte haft det lätt, gamle O’Rangen! Med den satma… [Avbryts av att dörren öppnas.]

Olivia, stödd på en käpp, träder in tillsammans med Eleonor och Robert som bär katterna i deras burar. Efter följer en kvinnlig TV-reporter med kamerarman, och ett antal frälsningssoldater. Kommendören och Förvaltningschefen studsar upp och försöker med övertalning och milt våld hindra sällskapet från att komma in.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR [backar framför Olivia och talar forcerat]: Men kära fru Oran… fru O’Range, vi har stängt för i dag och vi har så mycket att planera för det är ju dåliga tider och många som behöver hjälp och vi har ett viktigt möte just nu som är mycket viktigt och…

OLIVIA [lyssnar inte, utan banar sig väg till Olivers patentfåtölj framför brasan och sätter sig, med hjälp av Robert som justerar sittställningen]: Här blir bra.

Eleonor och Robert släpper ut katterna och sätter dom i Olivias knä. Kameramannen ställer sig i position. Reportern, som presenterat Olivia utanför högkvarteret, kollar bandspelaren och påbörjar intervjun.

REPORTERN [till tittarna]: Välkomna till TVX, den påträngade kanalen, som i kvällens IN DIREKT sänder en exklusiv intervju med bilbranschens Grand Old Lady, Olivia O’Range. [Till Olivia.] Fru O’Range, vad är skälet till att ni vill bli intervjuad här i Frälsningsarméns högkvarter?

OLIVIA: Jo, det ska jag berätta! [Kommendören och Förvaltaren står skräckslagna i ett hörn.] Min man flygarn, disponent Oliver O’Range, arbetade och slet hela sitt liv med sitt företag och hans sista önskan… eller, jag menar, det sista han önskade var… Nej, jag menar förstås att det var hans högsta önskan att Frälsningsarmén skulle ärva hans förmögenhet och hans stora Bugattisamling. Och det ville jag också att dom skulle. Men [Kommendören och Förvaltaren kallsvettas och plockar med uniformsknapparna.] eftersom mitt hus är alldeles för stort och svårskött för en stackars gammal gumma som jag, [Hon gör sig extra ynklig.] så måste det säljas och jag får flytta nån annan stans. [Tar sats.] Och då har denna underbara Frälsningsarmén transporterat hit min käre Olivers älskade Bugattimuseum med Bugattin Type 46 med Neusskaross och Zenithmotorcykeln med Graduautväxlingen och dom andra samlingarna, och låter mej bo här till döddagar! Så det att Frälsningsarmén bara hjälper män är bara en skröna! Och dom hjälper katter också! Därför vill jag i TV tacka Frälsningsarmén och visa alla människor vilken fantastisk organisation det är, och vilka underbara människor dom är! Främst tänker jag då på Kommendör Callhammar [Hon vinkar honom till sig.] och Förvaltningschefen. [Hon vinkar ivrigt.] Här kommer pojkarna! Får jag presentera! [Kommendören och Förvaltningschefen kommer fram, ler in i kameran och skyndar ut.] Och nu skulle jag gärna vilja visa något ur Ollies samling. [Reser sig ur patentstolen och lyfter upp korgförarsätet.] Den här stolen, den hade Ettore Bugatti när han provade bilar. Det var före första världskriget! Det är en rolig historia när jag hittade den… [Hon tonas bort när scenen vrider sig.]

Scen XI

Kommendören och Förvaltningschefen skyndar bort till kontoret för att ringa Generalen i London, som för tillfället råkar vara svensk.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Det var då satan också att käringen fick med sej TV hit! Hur kunde det gå till?! Varför hindrade du dom inte?!

FÖRVALTNINGSCHEFEN: Det kunde väl du gjort lika gärna!

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Ja, ja, tjafsa inte, utan ring London!

FÖRVALTNINGSCHEFEN [ringer]: Hallå? Det här är Förvaltningschefen från Sverige. Kommendör Callhammar skulle gärna vilja tala med Generalen. – Går det inte? – Men det är väldigt viktigt! Kommendör Callhammar och jag är mycket angelägna! – Var är han nånstans? – Vet inte? – Det ska ni väl veta! Han är ju general för hela världen, han måste ju finnas nånstans! Förstår ni då inte att det är viktigt! Kommendören och jag… [Kommendören kommer fram och tar luren.]

KOMMENDÖR CALLHAMMAR [brett leende]: Hallå, ja? – God dag, lilla fröken! – Inte lilla… Nähä. – Hm… [Harklar sig.] Hör nu: Jag är Kommendören av Sverige, Callhammar, och det här är synnerligen brådskande! – Ja, ja… – Men det gäller liv eller död! Ja, det är ännu viktigare, det gäller pengar! Så se nu till att få fram Generalen?! – Men han har väl mobil? – Hemligt? – Hur kan det vara hemligt när det är bråttom?! – Han är ju general för alla människor! Han måste svara! – Det är livsviktigt!!! Hör ni inte, människa! Hit med numret annars kommer jag över och egenhändigt vrider om den lilla frökennäsan! Och nacken. Och mer till om det behövs! Och så ska ni få sparken! – Äntligen. [Till Förvaltningschefen.] Får jag en penna. Och papper. [Får det. Skriver ner två nummer. Lägger på.] Jag fick till mobilen också. Då ska vi väl få tag på den hala ålen! [Ringer upp.] Hallå, ja. Hej, det är jag, Callhammar. Hur mår… – Stör jag? – Generalen låter andfådd. Är Generalen inte hemma? – Det ska jag…i det. Men, General, detta har högsta prioritet! Vi har problem med en dam, fru O’Range… – Sköta själva? Men nu är det det att hon inte vill flytta på sej… Hallå! [Tittar i luren.] Han la på. [Ringer upp igen.] Jo, det är… Ah! [Slänger på luren. Ser på Förvaltningschefen.] Du får ringa nu!

FÖRVALTNINGSCHEFEN: Nä, jag ringer inte.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Du måste ringa! Ta den andra telefonen.

FÖRVALTNINGSCHEFEN [lägger armarna i kors]: Jag ringer inte!

KOMMENDÖR CALLHAMMAR [ringer]: Ja, det är jag igen… Han la på, den snorkiga typen! Här är goda råd dyra. Jag tar mobilen. [Ringer. Säger snabbt.] Många miljoner euro! Det gäller många miljoner euro, General! – Olivia O’Range har tagit över Stora salen… – Varför? För att hennes mans samlingar står där. – Jo, vi förvarar dom där i väntan på försäljning. – Kasta ut henne? Men TV är ju där! – Ja, dom kom in… – Sömnmedel? – I kaffet? – Ja, tack, då. Adjö. [Till Förvaltningschefen.] Vi ska lägga sömnmedel i kaffet och bära ut henne. Du får gå och rekognosera.

Förvaltningschefen går. Kommer strax tillbaka.

FÖRVALTNINGSCHEFEN: Hon har beställt ett glas mjölk, wienerbröd och kattmat.

KOMMENDÖR CALLHAMMAR: Häll det i mjölken då. Fråga den som har hand om medicinskåpet hur mycket man ska ta till en dam.

Scen XII

Olivia är ensam med Eleonor och Robert i Bugattimuseet hos Frälsningsarmén sedan TV-folket gått.

OLIVIA: Så ska en slipsten dras! Ja, mina älskade vänner, dom roterar säkert i sina gravar, både Ollie och gamle Booth. Men åt olika håll. Nog hade jag ett litet helsike med Ollie, och aldrig har jag trott att jag ska komma till himlen, för den delen, men att Ollies testamente skulle vara en entrébiljett till helvetet kunde väl ingen ana! [Spottar ut orden.] Blod och eld! Ah! Dom här blodsugarna med mammon som gud ska allt bli varse att det finns både hjärteblod och glöd i den här gamla flamman! Ni kan väl gå ut och äta middag, så får jag vila mej lite. Jag betalar.

ELEONOR: Ja, det gör vi. Hej då!

ROBERT: Må så gott, Olivia.

OLIVIA: Tack, och sköt om er.

Eleonor och Robert går. Möter en ung slumsyster som kommer med ett glas mjölk, wienerbröd och kattmat på en bricka som hon ställer på Olivers biblioteksbord.

SLUMSYSTERN: Varsågod, fru O’Range.

OLIVIA: Tack, det var snällt. [Lyfter på kattmatsburken.] Och burken är öppnad, det var omtänksamt. Fint ställe det här.

Slumsystern börjar gå mot dörren.

OLIVIA: Jo, hallå, det var en sak till.

Slumsystern vänder tillbaka.

SLUMSYSTERN: Ja?

OLIVIA [lent]: Säg mej, min vän, det måste väl vara underbart att få arbeta här på Frälsningsarmén där alla är så snälla?

SLUMSYSTERN: O, ja!

OLIVIA: Bor du här också?

SLUMSYSTERN [skrattar till]: Nej, det gör jag inte.

OLIVIA: Du kanske bor hemma hos dina föräldrar?

SLUMSYSTERN: Nä, jag har egen familj.

OLIVIA: Jaså, du är gift?

SLUMSYSTERN: Ja!

OLIVIA: Men du som är så ung kan väl inte ha varit gift så länge?

SLUMSYSTERN: Jo, i snart fem år.

OLIVIA: Jaså. Har du barn också?

SLUMSYSTERN: Jaa, två stycken.

OLIVIA: Vad roligt! Barn som är så underbara! [Slumsystern blir glad och ler gott.] Hur gamla är dom?

SLUMSYSTERN: Fyra och ett halvt och två.

OLIVIA: Åh, det är väl fint med barn som kommer till på naturlig väg!

SLUMSYSTERN: Vad menar fru O’Range?

OLIVIA: Jo, jag menar att det är Gud Fader som har bestämt och inte en vanlig planeringskalender. Nu för tiden är ni ungdomar så öppna och bryr er inte alls om konventioner. Annat var det på Ollies och min tid, då gick det minsann inte an att bli med barn före bröllopet; då gjorde vi hellre abort. Illegal till på köpet.

SLUMSYSTERN: Det skulle jag aldrig kunna göra!

OLIVIA: Nä, du gjorde allt rätt som behöll barnet och sedan gifte dej. Det var väl med pappan?

SLUMSYSTERN [uppbragt]: Ja, det är klart!

OLIVIA: Du har väl bett din man om förlåtelse?

SLUMSYSTERN: Om förlåtelse..? [Rodnar.]

OLIVIA: Ja. Du vet vad jag menar. Boothbänken finns ju alltid till hands… Men nu ska jag inte uppehålla dej mer, tack så mycket för hjälpen.

Slumsystern går. Olivia föser av wienerbröden från fatet och häller upp mjölk på det. Katterna sitter bredvid på bordet och tittar intresserat.

OLIVIA: Här ska ni få nåt gott att dricka, små kissarna. [Dom börjar lapa.]

Olivia tar upp en av Olivers erövrade tennpokaler ur sin väska.

OLIVIA: Såja, lille Ollie, nu är vi hemma igen [Ställer pokalen på botbänken, lyfter på pokallocket och tittar ner på askan.] Här får du sällskap av William. [Hämtar en byst av William Booth från spiselhyllan och ställer bredvid Oliver på bänken.] Ni är lika goda kålsupare bägge två som inte kunnat tänka ut att era arv skulle förödas. Sånt kan man inte se genom fingrarna med, Ollie lille! Ni kan allt behöva ligga på William Boothbänken ett tag båda två, som syndarna pläga i den här armén. För testamentet var väl inte det mest lyckade du gjorde i livet, älskling… Men nu talar vi inte mer om det, för nu ska vi vara tillsammans igen precis som förr, du och jag Ollie, så får Frälsningsarmén ta hand om oss. [Trycker fast locket och sätter sig i Olivers patentstol framför brasan.] Och bråkar dom så ska vi nog tvåla till dom! Det ska vi göra ändå, förresten. [Lyfter telefonluren.] Hallå!!! Kan någon komma upp och tända brasan! Ni kan ju hantera tändstickor ni som är så noga med att bevara elden i era gudstjänster. Och så ställ in grytan, [Petar med käppen på en insamlingsgryta som står framför brasan.] som står här, i spisen, vi  ska reda den här osmakliga gulaschbaronsoppan Ollie och jag har hamnat i. Seså, rappa på, bara! [Lägger på luren och går fram till Olivers barskåp, tar fram en flaska Gula änkan och  ett champagneglas och häller upp så det skummar över golvet. Ser ner på urnan och underjorden.] Ja, Ollie lille där nere i värmen, [Torrt.] Jakobs stege tycks leda åt fel håll från det här högkvarteret. Jag kommer ner för den en vacker dag, men du får ge dig till tåls, för efter allt ont Frälsningsarmén har gjort oss så ska den äntligen få lära sig vad äkta Boothgöring vill säga! Det är bara till att bänka sig! Skål, tamejfan! [Sveper glaset och häller upp ett till.]

SLUT