111031 

Insänt till kärnkraftsvänliga Dagens Nyheter 17 mars 2001.  Inte antaget.

No Cause for Alarm!

Kärnkraften – den nya  religionen

Jordbävningskatastrofen i Japan 11 mars 2011 med den efterföljande tsunamin fick till följd att kärnkraftverket Fukushima I havererade. För varje dag som gått har skadorna på kraftverket blivit allt större. Men hela tiden hörs japanska myndigheter och s.k. experter i massmedierna påstå att det är ”no cause for alarm” – ingen anledning till oro.

Kraftverket i Fukushima närmar sig allt snabbare en härdsmälta, ett mardrömsscenario! Eller? Sedan kärnkraftverket Three Mile Island vid Harrisburg i Pennsylvania i USA havererade 21 mars 1979 har vi hört: Vilken tur att härdsmältan bara var partiell. Så, no cause for alarm! Härdsmältan i Tjernobyl i Ukraina då en reaktor exploderade inträffade 26 april 1986 och radioaktivt avfall spreds långt upp till norra Sverige. Inom en radie på 30 km från Tjernobylvraket har allmänheten fortfarande inte tillträde – efter 25 år, ett kvarts sekel! Trots att 250.000 ton betong hällts över reaktorn!

Nu handlar det om fyra eller sex reaktorer som löper amok i Fukushima! Men – no cause for alarm! Vad är detta? Det som händer i Japan är ju en katastrof! Liksom hela kärnkraftsindustrin! Plötsligt är strålning inte farlig. I Sverige ska det radioaktiva kärnavfallet slutförvaras 500 meter nere i graniturberget i kopparklädda stålkapslar – i 100.000 år!!! Är strålning farlig eller inte? I Japan ligger allt detta på ytan!

Vad beror all denna trosvissa aningslöshet på? Det är stora vinster att göra på kärnkraften, bl.a. beroende på att ägarna är ansvarsbefriade från eventuella haverier, som i Tjernobyl och nu i Japan. För så stora pengar kan ägarna aldrig få fram. Så att profitörerna gärna säljer hela jordklotet för några vitten, det förstår dom flesta. Men alla andra människor som tror på kärnkraften, var får dom sin galna inställning ifrån? Det spelar ju ingen roll hur många kärnkraftverk som springer i luften, för kärnkraftsälskarna använder omvänd bevisföring: Eftersom deras egna goda kärnkraftverk (ännu) inte exploderat, utan bara dom andras dåliga, så måste ju deras egen kärnkraft vara helt säker!

Vad gör man åt sådan människor? Det går ju inte att diskutera med troende. Kärnkraften är guden, dess förespråkare överstepräster och anhängarna har blivit okritiska tillbedjare. Det är ingen ovanlig företeelse att religioner ersätts med andra trosriktningar, uppbyggda på samma sätt. Ta dom moderna faraonerna med evigt liv: Lenin, Stalin och Mao Zedong som mumifierats och hyllats av vallfärdande proselyter. Människan är tydligen skapt till att tro hellre än att veta. Kommunismen kom, med stora offer som följd, och gick, utan saknad. Skadorna efter kärnkraften när den väl är avskaffad kommer dock att vara mycket större, lika stora som efter ett kärnvapenkrig. Men, som sagt, No Cause for Alarm!

Slut

111031

Skickad 070407 till Margot Wallström, EU-kommissionens förste vice ordförande 2004–10, med följande svar 070411: 

Hej Bo Olav!

Tack för ditt mejl till Margot Wallström och för att du delar med dig av dina fiffiga idéer kring hur Östersjön, Aralsjön och Kaspiska havet skulle kunna räddas.

Margot Wallström delar ditt intresse för miljöfrågor och önskar dig lycka till med dina projekt.

Med vänlig hälsning

Minna Gillberg
Assistant of 
Cabinet of Vice-President Margot Wallström 
European Commission

 Räddning av Östersjön, Aralsjön och Kaspiska havet

Vattnet är ett farligt gift,

vilket omger Visby stift

Skrev Falstaff, fakir, 1894. Han ska inte få rätt!

Det går att rädda Östersjöns vatten och bottnar. En ungefär 60 mil lång pipeline  dras från Västerhavet till Östersjön. Friskt filtrerat syrerikt saltvatten pumpas ner till bottnarna i önskad mängd och med rätt salthalt; utspädningssötvatten kan tas från Göta älv. Det ändrar inte naturens gång, utan är bara en genväg för vatten som kommer in naturligt i Östersjön genom Bälten och Öresund. Speciellt viktigt blir saltvattentillförseln i framtiden om dom senaste  prognoserna stämmer, att klimatförändringarna medför mer regn och ett allt sötare vatten i Östersjön. Pumpstationerna förses lämpligen med el från solcells- och vindkraftverk.

Samma metod kan användas för Aralsjön och Kaspiska havet som innehåller saltvatten med en salthalt av 11 promille. Sötvattnet på jorden är bara två procent av allt vatten, och det ska sex miljarder människor leva på. Bajkalsjön ensam innehåller 20 % av allt sötvatten, och Stora sjöarna i Nordamerika lika mycket. Återstår alltså 60 % sötvatten på resten av jordklotet.

Tillbaka till Östersjön:

Omsättningen av Östersjöns vatten beräknas vara 25-35 år. Medeldjupet är bara 60 meter, men t.ex. Landsortsdjupet är 459 m, så svavelvätet blir liggande länge på bottnarna. Speciellt som det saltare bottenskiktet är mindre rörligt än det övre sötare, beroende på att utloppet i Öresund är grunt, som lägst ungefär nio meter mellan Amager, Saltholm och Malmö, vid Öresundsförbindelsen. Salthalten i Östersjön är 15-20 promille i Bälthavet och 2-3 promille längst in i Bottenviken och Finska viken. Som jämförelse har Medelhavet omkring 37 promille och världshaven 35.

Den normala tillrinningen till Östersjön är ungefär tusen kubikkilometer per år, varav hälften sötvatten från älvarna och hälften saltvatten från Västerhavet. Avdunstningen är lika stor som regntillförseln på 200 kubikkm. Den totala vattenmängden i Östersjön är drygt 21.000 kubikkm och ytan är 355.000 kvadratkilometer. Befolkningen inom avrinningsområdet är omkring 85 miljoner.

Planer i Spanien på en 100 mil lång pipeline i anslutning till landets längsta flod Ebro beräknades kosta 4,2 miljarder euro, c:a 40 miljarder kronor. Och den planerade ryska naturgaslinjen i Östersjön som är 120 mil lång ska kosta fem miljarder euro, nära 50 miljarder kr. Den har dubbla rör med en diameter på 1,22 meter. Det är alltså en fyra gånger så lång rörsträcka som den här föreslagna, och den fossilgaslinjen är betydligt mer komplicerad att placera ut. Vilket vi får hoppas inte blir av.

Så Påfyllningen, som vi kan kalla pipelinen, bör inte kosta mer än en fjärdedel, kanske 10 miljarder kronor. Tusen kronor per svensk – billigt för att rädda Östersjön! Och inte mycket dyrare än den 8,6 km långa tunneln genom Hallandsåsen.

Var Påfyllningen ska dras och vilken kapacitet den ska ha får vetenskapen räkna ut, men förslagsvis går den från havet utanför Göteborg, förbi Jönköping och ut i Östersjön norr om Gotland där den kan förgrenas efter behov. Börjar man bygga på tre ställen, jobbar åt sex håll och i skift så borde det klaras på ett år efter noggrann planering. Den behöver inte vara nergrävd hela vägen utan kan tjänstgöra som världens längsta reklampelare. För ren miljö och Östersjön.

Ett räkneexempel: Vi antar att en pipeline kan leverera en kubikkilometer – en miljard kubikmeter – friskt havsvatten om året. Då kan nyttan efter en vattenomloppstid på 30 år i Östersjön vara betydande trots den förhållandevis ringa mängden, för här handlar det ju om att väcka vissa bottnar till liv, inte alla 21.000 kubikkilometerna. Men 30 kubikkm är förstås ändå bara en droppe i havet, så min teori är att denna pipeline blir en naturlig del i Östersjöns liv ­– den får ligga där för evigt!

Samma teknik kan användas för den avloppslösa Aralsjön som har förlorat 80 % av sin normala vattenvolym med en salthalt på c:a 11 promille. (Med ”hjälp” av 85 miljoner dollar från Världsbanken har Kazakstan delat Aralsjön med en damm, med resultat att den södra och större halvan snart är helt försvunnen!) Pipelinen blir då drygt 300 mil, alltså fem gånger så lång som Påfyllningen och hälften så lång som Kinesiska muren. Den löper öster om Uralbergen från Karahavet i Ishavet och i närheten av Rysslands längsta flod Ob, som kan bidra med sötvatten för justering av salthalten, och sedan längs floden Tobol och förbi saltsjön Ozero Ubagan. Med en tillförsel av tio kubikkilometer vatten om året tar det 80 år att ersätta dom förlorade 800 kubikkilometerna. Vattenståndet regleras och ett utlopp skapas till likaledes avloppslösa och lägre belägna Kaspiska havet 50 mil västerut, via en pipeline. Den enorma sjön har samma salthalt som Aralsjön och behöver vattentillförsel, sedan vattennivån sjönk tre meter på 25 år. Den lär stiga nu, men frågan är om det räcker.

Nu ligger ju Aralsjön inte i Ryssland, utan i Uzbekistan och Kazakstan, och har dessutom Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Afghanistan som avrinningsområde. Men att dessa länder skulle komma överens inom rimlig tid är uteslutet. Ryssland får ta sitt ansvar, speciellt som Moskvastyrda Sovjetunionen drev igenom förstörelsen av Aralsjön genom uttag från floderna för bl.a. konstbevattning av bomullsodlingar. Så det är bara att starta! Ryssland har ju olje- och gaspengar att betala med. Men naturligtvis borde detta projekt både betalas och administreras av Förenta Nationerna.

Om räddningen av Östersjön, Aralsjön och Kaspiska havet kostar 200 miljarder kronor så motsvarar det den beräknade aktieutdelningen i Sverige år 2007, och kostnaden för 100 dagars krig i Irak.

Det är bråttom om Östersjön ska ha en levande framtid! Tillflödesvatten måste renas, tankfartyg portförbjudas, gasledningar uteslutas, fisket minskas, politiker väckas ­– och radioaktivt avfall totalförbjudas under dess botten!

Östersjön är ingen kloak, utan ett av världens intressantaste vatten!

Och sist men inte minst: Östersjömänniskornas nonchalanta och likgiltiga attityd till sitt fantastiska och unika innanhav måste radikalt förändras!

Slut